Mrsbok

Det är kaos i min dansvärld. Beslut som det tog månader och många ångestfyllda timmar att komma fram till har nu rubbats. Det blev inte som jag ville och jag får börja om. Det är inte mycket tid, alla tycker olika saker och jag går mest runt och fattar ingenting. I dem perfekta av världar skulle jag ha kommit in på den danskursen jag ville, men bara för att jag inte började dansa ett år tidigare är det en omöjlighet. Det är fruktansvärt orättvisst. Jag är lika bra som dem, eller iallafall nästan. Jag trodde jag hade kommit över att jag inte kom in. Stor lögn, det gör bara mer ont nu när terminen har börjat. Men jag vägrar att av alla dem som går dansgymnasier i min ådler inte få gå på den linjen. Att behöva gå under dem. Inte längre ett alternativ. Men besluten är fattade och jag står handfallen. Jag hade ingen plan B och nu så hittar jag ingen plan B.

Det blev inte lättare av att jag känner mig sämst av alla dansare i min klass och att jag seriöst funderade på att hoppa av linjen efter första lektionen. Det var ju det här som jag drömde om, och så suger jag. Det hänger ju inte ihop. Det kändes 2% bättre på nästa danslektion men fortfarande, vad gör jag här? Dem måste ha förväxlat poängen på något sätt. För jag förtjänar inte att vara här. Och såhär kan jag ju inte tänka. Att gå runt med den här inställningen förstör bara ännu mer för mig själv. Då finns ju det där ordet kämpa, men det är så mycket lättare sagt än gjort. Jag gör ett försök men min älskade gymnasielinje, det är ju det som jag så hårt har kämpat för. Och dansdilemmat, ja det är fortfarande ett dilemma. Som jag måste bestämma.... typ nu.


Allt jag vill är att få vara med i er dansgrupp!