Extrastorasyster
I våras så beslutade SOC efter mycket och men att vi skulle bli godkända som fosterfamilj. Det tog ett tag och det var några nervösa besök hemma när socialtanterna kom på besök. Det var i höstas som mamma och pappa sa till resten av familjen att dem funderade på att skaffa ett fosterbarn. När jag var mindre, 6-7 år ville dem också ha ett fosterbarn men då vägrade jag helt. Kommer inte ihåg varför jag gjorde det? Kanske var jag rädd att jag skulle glömmas bort eller något. Jag behövde väldigt mycket uppmärksamhet förut.
Efter att SOC godkänt oss blev det månader av väntan för att dem skulle hitta ett barn som passade just vår familj. Ett tag senare kom världens sötaste kille i 10-års åldern hem till oss på kortvisit. Jag tyckte om honom direkt. Sen blev det bestämt. Nu var han vårt fosterbarn och skulle bo hos oss då och då.
Han har en egen familj som älskar honom jättemycket och som fungerar men ibland behöver han bo hos oss. Eftersom att han redan har en egen familj så blir det lite svårt hur man ska agera. Ska jag spela storasyster-rollen eller se honom som en kompis? Jag har från det att det blev bestämt velat visa honom hur glad jag är att han bor hos oss ibland och att jag finns där om han behöver. Men det är inte lätt. Jag blir nästan generad när vi är ensamma och vet inte riktigt vad jag ska säga. Sen så har jag nästan omedvetet gjort så att jag aldrig har följt med på en enda utflykt med honom. Han pratar inte jättemycket och det kan bli så att under helgen han är hos oss säger jag bara hej. Jag vill ge honom något, så att han kan få åka hem och vara glad. Men jag vet inte hur jag ska göra. Och man lär sig verkligen inte i skolan hur man agerar extrastorasyster. Det kan ju bli fel så lätt. Men han är nog lika nervös som jag är. Det här är ganska nytt för honom också. Så jag gör mitt bästa, det gör jag verkligen. Och sakta men säkert så går det framåt. Han är ju min nya "lillebror".
