Mrsbok

Igår var jag i Vitabergsparken, igen! Den här gången med lite annat mysigt folk. Tack tjejer! Det är så skönt att ha folk som man förstår genom dansen och som bara är jättesköna att hänga med. Det näst sista numret som några svenskar körde igår, WOW är allt jag kan säga. Det var så sjukt otroligt bra. Och jag blev så glad. Tänk att dansen kan få betyda så mycket! Och för så många olika människor. Jag vill kunna dansa allt! Jag vill också stå på scen och jag vill också att min dans ska få betyda något för någon annan.

 Den dansuppvisningen som vi hade i julas i Huddingeaulan ändrade hela min syn på dans. Förut hade jag bara tänkt på mitt eget nummer och tyckt att det var ganska tråkigt att titta på alla andra danser. För mig var dansen bara steg, den betydde ingenting. Men efter en termins lektioner men min nya danslärare så förstod jag att dans var mer än steg. Hon visade oss att dans betydde något, att man behövde ha uttryck och massor av känslor med. Jag hade glömt bort glädjen och uttrycket att få dansa för flera år sedan. Men nu kom allt tillbaka. Den uppvisningen tittade jag på alla danser med stora ögon och tyckte det var helt otroligt att få se alla olika dansstilar, personligheter allas egna sätt att dansa. Jag lärde mig av att titta på andra, jag iakttog och tänkte att jag kunde ju göra så! Dansen fick betydelse för mig igen och jag blev så lycklig. Det var ju det som jag älskade att göra. Som fick dem jobbiga dagarna att bli bättre och att man fick någon att se upp till som gjorde dansen helt förtrollande och underbar. Som gjorde att man längtade till lördagsmornarna. Tack fröken söt för att du öppnade mina ögon för dansen igen.