Jag tänker inte ljuga
Nej, jag har inte åkt än och just så vill jag helst bara hemma och lägga mig under täcket och sova till julafton. Jag hatar konflikter. Jag hatar bråk. Jag hatar när allt inte är som det ska. Och det är så fruktansvärt mycket bråk i min familj. Jag vet att många av de har med mig att göra men åh vad trött jag är på att höra smällande dörrar, röster som blir högre och högre och att höra gråten inifrån en stängd dörr. Såhär är det säkert i varje familj, får det rör ju sig bara om vanliga familjebråk. Men jag tycker det är extra mycket just i min familj. Och jag orkar inte. Vill inte höra mer. Vill att det ska vara lugnt och tyst och att jag kan acceptera mina syskon lite bättre, att mamma och pappa inte ska behöva lägga all sin energi på bråken och att vi ska kunna vara i samma rum utan att skrika på varandra. Är det här en omöjlighet.
Det slutar alltid med att jag säger förlåt. Även om det inte var mitt fel. Pga skuldkänslorna, jag klarar inte av att ha dem. Och om jag säger förlåt så har jag ju iallafall gjort min del rätt och kan känna lite ro. För tänk om jag åker iväg och inte är sams med alla hemma? Tänk om jag dör? Då vill jag ha sagt förlåt för allt som jag har gjort. Typisk inverkan från min kära gamla vän OCD. Men jag behöver också få ett förlåt tillbaka jag klarar inte av att bara ge jag vill få något litet tillbaka ibland också. Så jag tänker inte ljuga. Vi bråkar mycket i min familj, och jag hatar det.
Visst bråkas det i familjer, men när det får en att må dåligt så är det ju dags att förändra situationen. Berätta det för dem som du skrev i inlägget. Kanske kan det hjälpa...
saknar dig med! Vi måste hitta på nåt..
Tack =) och tro mig alla familjer och syskon bråkar. Jag har precis varit med mina syskon hela helgen... känner mig helt slut =)
Jag känner igen det där mycket väl. Vi bråkar också jämt i min familj. Ständigt pågår det en konflikt. Och jag precis som du är den som sväljer stoltheten varje gång och säger förlåt. För vem vill vara osams?
tack tack :)
Jag håller med Saga, sådär var det förr i min familj också. En gåg bråkade jag så mycket att jag inte sa ett ord till min pappa på fem veckor. Han var för stolt för att säga förlåt till mig. Så du är ju inte ensam om att känna just sådär. Så har alla det, även fast man tror att man har det värst.
Det är nog bara en fas, det går över förr eller senare. Annars kan du ju rymma hemifrån i några dagar, det gjorde jag också. He.he.