Mrsbok

Idag så besökte jag min farmor och farfar. Jag har inte varit där på så länge att jag har glömt bort senast jag var där. När jag var liten så älskade jag att vara hos F&F. Det har till och med ryktats om att jag så gärna ville stanna kvar att jag gömde mig under sängen och skrek när dem drog loss mig. Min farmor var min idol och jag älskade allt som hade att göra med släkten. Att få komma dit på somrarna och plocka plommon från träden, klättra på staketet, sitta på farmors altan, leka med kusinerna, springa över till dagisets lekplats, gå till kiosken och köpa godis, ta promenader med farfar, baka med farmor och somna med faster Elisabeth. Jag har så många fina minnen från det huset.

Jag har inte lekt på dagisets lekplats på andra sidan vägen på säkert sju år, jag är inte längre nio år och tycker det är kul att lägga pussel, sova över skulle jag aldrig ens tänka på. Jag har ingen relation alls med min farmor och farfar. Hur hände det? Det som var så bra! Jag trivs inte alls hemma hos dem längre. Man dricker sin saft och äter en bulle så snabbt man kan, helst på 10 minuter. Man tittar på kylskåpet, sätter sig i soffan och tittar i Guinnes rekordbok 2001 än gång till. Försöker starta ett samtal men man får inga frågor tillbaka. Det är som att prata med en vägg. Det känns verkligen som att farmor och farfar inte är intresserade av mitt liv längre. Det är mer ett krav att man måste träffas som släkt men att vi skulle strunta i det om vi slapp. Man säger tack för bullen sätter på sig skorna och kan andas igen när man har gått ut från dörren.

Jag kommer inte åka tillbaka den närmsta framtiden och jag bävar inför nästa släktträff. Det handlar bara om ytlighet. Och det gör mig väldigt, väldigt ledsen. Jag vill fortfarande att farmor ska vara min största idol och att farfar är en superhjälte som är konstnär och som kan all matte i hela världen.

Jag vet att dem vill och verkligen anstränger sig, och att de älskar mig. Jag känner det bara inte.