Mrsbok

När jag åker pendeltåg själv eller buss för den delen så pratar jag ofta med människor. Jag vet, svårt att tro kanske. Men det gör jag. Folk blir chockade till en början men sen efter en stund brukar de bli ganska glada. Av att någon märker dem. Att de faktiskt finns på riktigt. Det har bara blivit att jag gör så. Mest med tanter, eller mammor. Och om jag har tid och har med mig post-it lappar så skriver jag små meddelanden och sätter på alla metrotidningar som ligger kvar. Bara för att försöka göra någons dag lite bättre. Önskar någon gjorde så för mig någon gång.

Kanske gör jag någon lite gladare i denna konstiga värld som iallafall jag lever i.