Mrsbok

Det är sant. Jag överlevde hela onsdagen. Jag överlevde Hellamans prov som det var så himla mycket snack om. Ja, det var med nöd och näppe. Ja, den innehöll tårar, skrik, frustration och avsky. Men here I am livs levande. Ni kanske tycker det här är jättekul men jag är fullt allvarlig när jag säger att jag har aldrig, aldrig varit såhär stressad inför en skolgrej som Peter Hellamans historiaprov. Plus allt annat vid sidan av. När jag inatt tappade boken för att jag inte orkade hålla i den längre, visste att jag skulle vara död dagen efter då kände jag att jag måste nog ändra på mitt sätt att leva lite.

Jag ska gå i gymnasiet i två och ett halvt år till och det här funkar inte. Mamma och pappa blir arga, jag blir arg och alla andra runtomkring undrar vad som händer med mig. Idag i skolan, jag har aldrig varit så trött. Jag bara föll ihop överallt. Och då är det inte så himla kul att få tillbaks ett matteprov som inte gick så himla bra som man trott, och efter det få tillbaks ett data-arbete som inte heller gick så himla bra. Då är det riktigt tungt att själv åka hem, Maria har bytt skola, Elise har varit sjuk i två veckor och Sagar har flyttat helt själv och försöka vara glad.

Men jag måste försöka, jag måste börja om, igen och igen och igen tills det ordnar sig. För det går bara inte och ha det såhär. Så nu börjar jag om, igen. Hoppas att det går bra. Jag tror ju på det här.

Och Gustaf, jag överdramatiserar inte mitt liv, om det ändå vore så väl.