Mrsbok

Jag försöker verkligen. Försöker vara tapper, stark. Försöker le, försöker se det postitiva. Mitt allra yttersta. Önskar inget hellre än att det skulle gå. Vill att det ska bli bra. Men, än en gång har jag krasch-landat-med-huvudet-före. Hur många gånger har inte det hänt nu?

Det är så svårt att andas, om jag bara kunde andas skulle allt gå mycket lättare. Men det är så svårt. In, ut, in, ut. Det är så varmt i mitt rum. Då blir det extra svårt att andas. Får ligga på golvet en stund. Men jag blir så ledsen då.

Vill inte bryta ihop stup i kvarten. Vill inte vara apatisk vid middagsbordet. Vill inte gå runt i skolan och inte titta på riktigt. Vill inte vara osocial på tåget på morgonen, vill inte glömma bort att ringa mina kompisar för att jag sitter och stirrar in i en vägg i 50 minuter. Vill inte ramla på morgonen i massa hala löv inför massor av människor när jag är själv.

Jag hatar att gråta. Det får mig att känna mig hjälplös, maktlös och patetisk. Jag hatar speciellt att hata inför folk. Därför gråter jag ofta ensam. Med spegelbilden som åskådare. Det är iallafall lite lättare. Gråter mycket nu. Ibland bara för att mjölken är slut eller att det har blivit hål i mina favoritstrumpbyxor. Patetiskt, jag vet. Men det går inte att förhindra. Kroppen säger ifrån, det gör ont överallt, huvudvärken kommer tätare, jag ser inte klok ut.

Jag måste ta mig igenom det här, måste