En av många väskor
Det fanns gånger då jag blev rädd. Eller egentligen så låg väl rädslan i magen hela tiden. Fast oftast långt in. Dit jag inte ofta gick. Men ibland så öppnades den väskan i magen. Och ut rann all rädsla.
Rädslan för att du skulle försvinna, att något skulle hända. Att jag skulle bli lämnad, ensam. Det är farligt att säga högt hur mycket man hoppas.
Hur mycket jag vet, tror, hoppas att det ska vara vi. Människor runtomkring går runt och bara väntar på att man ska göra slut. Så att dem kan säga att sådär sa hon bara. Det klart att det skulle ta slut som för alla andra. Därför vågar jag inte så ofta säga något. För att alla andra inte tycker om att höra det.
Har en liten önskan att det ska ta slut så att det än en gång är bevisat att riktig kärlek finns inte, eller alltid tar slut. Fast så får jag ju inte tänka? Jag låser in rädslan i väskan så fort jag kan.
Försöker att ta en dag i taget.
Som du alltid säger.
Men jag undrar när jag kommer sluta att vara rädd?
