Mrsbok

Och jag tänker mycket. Tänker om jag är den enda i hela världen som får ha det såhär. Vara såhär kär och lycklig. Då tycker jag synd om alla andra. Om dem aldrig i hela sina liv kommer att få känna såhär. För jag är lycklig med honom. Han som heter Gustaf. Bor i stan och gråter till Sex and the city. Han har lärt mig allt. Och det jag kunde innan har han lärt mig igen. Tejpat ihop alla mina trasiga delar som låg både i en kartong längst ner i källaren och en del som hade försvunnit till månen. Han hämtade tillbaka alla mina trasiga delar och tejpade ihop mig.
Vad var lycka innan oss? Vad tänkte jag på på alla lektioner? Vad längtade jag till när skolan var slut. Hur orkade jag gå upp varje morgon. Jag vill skriva tusen kärleksbrev till honom och ligga och skratta åt hur han sover i all evighet. Det värker i mig när jag inte har fått se honom i några timmar. Det gör ont och jag vill bara ligga i ett hörn och göra ingenting. Jag behöver honom så fruktansvärt mycket.
Imorse hade han lämnat sin tröja på min byrå i rummet så jag satte på mig den och går mest bara och luktar. Luktar på det som jag tycker bäst om i hela världen. Och det kan jag bara säga sådär. Att jag tycker om honom mest i hela världen.
Jag vet att jag är kär. Det går inte att missa. Jag är tusen gånger mer kär nu än jag var i november. När Gustaf frågade chans i sitt rum framför en plansch med Hoffmaestro. Jag älskar att lära mig nya saker om honom. Veta att jag vet allting om honom. Som att han brer på fel sida av mackan och inte tycker om när man böjer hans örsnibb. Veta att han har lena fötter och alltid väntar på att jag ska somna för att jag är rädd.

Jag vet att jag är kär. För det värker så mycket i hjärtat på vänster sida när han inte är med mig.