Mrsbok

Jag kämpar riktigt hårt nu. Och jag är arg. Jag gör verkligen allt för att klara det. Jag hatar det. Det tar emot. Men jag kämpar. Kämpar hela tiden. Så att det gör ont.
Jag äter äcklig frukost varje morgon för att jag vet att jag behöver det och för att alla säger det.
Jag går upp på morgonen och skolkar inte från mina lektioner även fast jag vill och inte orkar och inte bryr mig heller. För att alla säger att jag ska gå på mina lektioner och att det är viktigt för framtiden.
Jag gör mina dumma mattetal och försöker se positivt på precis allting som har med skolan att göra.
Jag går på alla danslektioner och känner mig mest bara förvirrad och ledsen och vet ingenting.
Jag försöker gå upp i vikt för att alla säger att jag är så smal och jag försöker att vara trevlig och glad mot ettorna och sköta det som behöver skötas och städa mitt rum och sova tidigt på kvällarna och läsa en bok om dagen och kräkas på att allt ska vara så positivt.

Men jag ska fortsätta. För att det ska bli bra.

Men det jag inte orkar. Det jag verkligen inte orkar är att mamma är så sjuk. Och att mamma mår sämre. Och att mamma alltid ska behöva vara sjuk. Och att dem aldrig hittar något fel på henne. Och att hon alltid har ont någonstans och att jag inte kan göra någonting åt det.

Då vill jag helst skrika och kasta något hårt in i en vägg och ta allt mammas ont och låta henne må bra.