Mrsbok

Jag är så trött. Det funkar inte att vara uppe till halv två och gå upp innan åtta och jobba och sen dansa utan att äta frukost. Jag borde komma ihåg det. Det är det som jag har gjort sen i torsdags ungefär. För det var då jag sa till mig själv att nu måste jag ju börja göra allt det där som jag har sagt att jag ska göra hela långa sommarlovet. Och det har gått ganska bra. Jag sköter min plan, nästan. Jag jobbar, alltså passa Lova. Går till danssalen och koreograferar i rädsla. Myser med Gustaf när vi kan. Och gör lite roliga småsaker emellan.
Igår så började C-gruppen. Som jag hade glömt bort. Och som inte passade in i min tisdagskvällsplanering. Men vad ska man göra. Fick träffa Mimmi och Nadja. Jag har velat gå i C-gruppen i typ 8 år. Så varför kändes det inte bra när jag nu äntligen gör det då? För att jag är som jag är. Negativ. Jobbig. Svart på insidan. Som en del beskriver mig i positiva bemärkelser.

Det är väl bara den gamla vanliga prestationspressen såklart. Att jag tycker jag är dålig. Att jag blir arg och besviken för att jag inte gör det perfekt efter 11 försök. Att jag vägrar acceptera att andra är bättre och att jag behöver öva 55 gånger innan det blir perfekt. Men jag hoppas att det blir bra. Skönt att dansa för Stina igen. Och jag tycker om vårt dröm-tema som vi har. Och jag tycker om glitter och isglass.

Gustaf är där nere och leker kurragömma med Elanor och hennes kompisar. Jag förstår inte hur han orkar. Han kommer bli en fantastisk pappa. Jag säger redan grattis nu till den lyckliga kvinnan som han väljer.