Mrsbok

Jag har alltid älskat att få brev. Det är så fint och man blir så glad. Speciellt när det kommer i brevlådan. Man känner sig så utvald och speciell. Jag har inte fått ett personligt brev på posten på sex år. Och så för några dagar sen så kom mamma upp till mitt rum med ett brev, bara sådär. Kände inte igen handstilen på brevet. Fattade mest ingenting.

Öppnade brevet. Dataskrivet. 2½ A4 med text. Till mig. Bara till mig. Så många fina ord. Som gick rätt in. Rakt in. Som jag förstod. Som gjorde allt så mycket klarare, lättare.

Längst ner, "Jag önskar dig all lycka. Och jag vet att du kommer att klara det här. Jag tror på dig, det gör jag verkligen. En vän. "

Ingen avsändare. Okänd. Funderingar. I brevet så nämns det att personen ifråga tvivlar på att brevet kommer betyda något för mig, att det bara är en massa ord på ett papper. Du människa, om du läser den här bloggen! Det var inte alls på något vis bara ord på ett papper. Hur kan du tro det? Brevet var så fyllt av kärlek så jag vet inte vad. Jag blev så lugn, överlycklig och ledsen på samma gång. Någon därute som jag knappt känner har uppmärksammat sig om mig. Någon bryr sig. I brevet så nämns det också att det är svårt att förstå att någon älskar en på riktigt och inte låtsas. Det är precis så för mig. Jag har väldigt svårt att tro att folk verkligen tycker om mig som jag är. Blir så förvånad när folk tycker om mig, det är ju jag som tycker om dem.

Brevet gav mig nytt hopp. Överblick. Så du människa, om du läser det här så skulle jag vilja att du överväger tanken att säga vem du är. Så att jag skulle kunna få krama dig, säga jur mycket jag tycker om dig även fast jag inte vet vem du är. Ge dig lite kärlek tillbaka.

Tack. Så mycket tack.