Mrsbok

Det hände mycket saker igår. Saker jag inte orkar förklara. Inte vill komma ihåg. Vill förtränga. Det var värre än på länge. Riktigt illa. Jag föll hårt. På något sätt lyckades jag ta mig upp och till skolan. Överlevnadsinstinkten gjorde sitt tror jag. Det blev ett första matteprov i matte B. För första gången så svarade jag inte på alla frågor. Gick först ut från klassrummet. Som vanligt. En klump ur magen försvann. Många kvar. Gick upp till älskade estetkorridoren, ett vakuum av trygghet. La mig på bänken och somnade. Vaknade av kramar. Ont i huvudet. Tror att jag åt lunch. Minns inte. Hela kroppen ger upp. Gick upp på toaletten och grät. Det är så svårt. Danslektionen, la mig tryckt mot hörnet och lyssnade inte, stängde av. Ville inte. Min kropp ger upp.

Jag bryr mig inte, jag orkar inte. Produktionen vad är det? Skolan? Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag klarar inte. Det måste finnas en utväg för jag håller på att kvävas. Så oerhört svårt att berätta för vännerna vad som har hänt, ser att dem blir ledsna blir så glad att dem bryr sig om just mig. Men oj vad ont ger gör att visa sig svag. Men kroppen visade idag, den ger upp.

Det finns människor runtomkring mig som tycker om mig, faktiskt. Som kommer och kramar, skickar sms och köper semelmuffins. Kärleken från dem är det enda som gör att jag sitter i en röd byggnad från kl 0800-1700 varje dag. Snälla, sluta inte.

Vad som händer nu vet jag inte. Får se. Det går inte att ta en dag i taget. Det är för svårt. Så jag tar en timme i taget. Försöker att andas. Inte falla ihop. Ringa lärare och maila, berätta, sanningen, jag behöver extra stöd, hjälp. Vad som händer nu vet jag inte. Och jag klarar inte av att det tänka på det nu heller.

Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, jag vill bara bli förstådd.