Superduperläskigt
Jag har aldrig i hela mitt 16-åriga ( plus 6 månader ) liv varit så rädd och orolig inför ett prov som jag var idag. Igår kväll så gick jag igenom alla övningar, läste glosorna och tittade i boken. Men det gick inte att förstå. Det gick bara inte! Ringe kompis nr 1, 2 och 3 och dem förstod inte heller. Paniken började komma. Mamma och pappa kan inte spanska så där fick jag ingen hjälp. Det enda jag kunde göra var att gå och lägga mig i sängen.
Min kropp har börjat säga ifrån på riktigt nu och bara lägger av att fungera ibland, en arm, ett ben, den skriker att jag måste vila. Så jag vilade, i två timmar.
Kl 02.00 fick jag panik och var tvungen att gå upp igen och läsa allt en gång till. Ännu mera frustrerad gick jag och la mig och satte ett tidigt alarm för morgongenomgång. Nono, kroppen sa verkligen ifrån och jag somnade om på två sekunder. Vaknar fem minuter innan jag måste gå till tåget och skriker rakt ut. Tack och lov var pappa vaken och kunde skjutsa mig. Jag hade alltså 10 minuter på mig att fixa mig istället för 5. Jag är jättetacksam. Ingen genomgång blev det.
Kommer till pendeltåget. Självklart har det gått SÖNDET ett tåg. Mitt på Huddinge-station. Det kunde inte vara sant. Alla tåg är fruktansvärt försenade och min vanligtvis lugna gång till skolan på onsdagar blir en springmarsch. Kommer upp till klassrummet precis innan dem stänger och är kräkfärdig. Blir isatt på en stol. På 20 minuter skulle vi skriva 30 glosor, 40 olika meningar, 15 böjningar av preteritum, 10 olika indefinita pronomen och 10 olika ser-estar övningar. Jag vet inte vad jag skrev. Men jag kunde absolut ingenting.
Sen skulle det vara hörövning. Man hörde INGENTING. Frustrationen blev till max och det tog sammanlagt 40 minuter istället för 20. Jag började gråta efter ungefär halva, jag förstod ingenting. Verkligen ingenting. Det gjorde ont. Fick panik men var tvungen att vara kvar.
Som om detta inte var nog så var det även en läsförståelse efter det här. Om katter i Madrid. Jag skrev i högst fem minuter, sen gick jag. Orkade inte vara kvar en minut. Så fort jag kom ut ur klassrummet så började jag storgråta. Gick in på toaletten och bara la mig ner. Försökte hitta något hårt att slå mig med men hittade till min besvikelse inget användbart. Resten av dagen var jag zombie. Var hos kuratorn, blev ännu mera ledsen. Brydde mig inte på lektionerna och mådde fruktansvärt dåligt. Även om jag dolde det för några, förstår inte varför? Brukar kunna hålla det inom mig, men idag så gav kroppen upp. Inga mera glada leenden. Punkt slut.
Jag kommer få mitt första IG, och allt jag kan tänka på att detta är frivilligt. Skolan är frivillig.
Min kropp har börjat säga ifrån på riktigt nu och bara lägger av att fungera ibland, en arm, ett ben, den skriker att jag måste vila. Så jag vilade, i två timmar.
Kl 02.00 fick jag panik och var tvungen att gå upp igen och läsa allt en gång till. Ännu mera frustrerad gick jag och la mig och satte ett tidigt alarm för morgongenomgång. Nono, kroppen sa verkligen ifrån och jag somnade om på två sekunder. Vaknar fem minuter innan jag måste gå till tåget och skriker rakt ut. Tack och lov var pappa vaken och kunde skjutsa mig. Jag hade alltså 10 minuter på mig att fixa mig istället för 5. Jag är jättetacksam. Ingen genomgång blev det.
Kommer till pendeltåget. Självklart har det gått SÖNDET ett tåg. Mitt på Huddinge-station. Det kunde inte vara sant. Alla tåg är fruktansvärt försenade och min vanligtvis lugna gång till skolan på onsdagar blir en springmarsch. Kommer upp till klassrummet precis innan dem stänger och är kräkfärdig. Blir isatt på en stol. På 20 minuter skulle vi skriva 30 glosor, 40 olika meningar, 15 böjningar av preteritum, 10 olika indefinita pronomen och 10 olika ser-estar övningar. Jag vet inte vad jag skrev. Men jag kunde absolut ingenting.
Sen skulle det vara hörövning. Man hörde INGENTING. Frustrationen blev till max och det tog sammanlagt 40 minuter istället för 20. Jag började gråta efter ungefär halva, jag förstod ingenting. Verkligen ingenting. Det gjorde ont. Fick panik men var tvungen att vara kvar.
Som om detta inte var nog så var det även en läsförståelse efter det här. Om katter i Madrid. Jag skrev i högst fem minuter, sen gick jag. Orkade inte vara kvar en minut. Så fort jag kom ut ur klassrummet så började jag storgråta. Gick in på toaletten och bara la mig ner. Försökte hitta något hårt att slå mig med men hittade till min besvikelse inget användbart. Resten av dagen var jag zombie. Var hos kuratorn, blev ännu mera ledsen. Brydde mig inte på lektionerna och mådde fruktansvärt dåligt. Även om jag dolde det för några, förstår inte varför? Brukar kunna hålla det inom mig, men idag så gav kroppen upp. Inga mera glada leenden. Punkt slut.
Jag kommer få mitt första IG, och allt jag kan tänka på att detta är frivilligt. Skolan är frivillig.
Kommentarer
Trackback
