Verklighetens folk
Igår var det konst.
Igår var det smärta.
Igår var det äkta.
Igår var det tårar.
Igår var det kärlek.
Igår var det skratt.
Igår var det verklighetens folk.
Igår var jag på teater. Den ägde rum på Sagateatern på Lidingö. Jag hade längtat så länge. Sett fram emot det. Haft lyckoklump i magen. Kunde knappt bärga mig. Det spelade faktiskt ingen roll att det var jätteantarkiskt väder och att tunnelbanan inte gick. Jag var så glad.
Det är mina vänner som var med i teatern. Mina fina underbara. Stina, Saga och Nora. Och fantastiska Sophia har gjort manus och regi. Den kvinnan kommer komma otroligt långt Helt otroligt ( det kommer bli många otroligt i denna text ) att hon 17 år gammal har skapat det som jag fick se igår. Otroligt.
Mina dansvänner bevisade igår att dem är helt kapabla till att göra vadsomhelst. De var så otroligt fantastisk galet duktiga att jag satt och sken av stolthet över att ens veta deras namn. Jag är fortfarande mållös, vet inte riktigt vad jag ska säga annat än att det var fruktansvärt bra. Jag tror att jag i framtiden ska kalla alla tre superkvinnorna ggr 1000. De var mina förebilder förut, nu så är dem liksom något som inte går att ta på. Det som jag tolkade av pjäsen kan jag inte säga, det ligger inom mig och det är min egen tolkning. Men ont gör det. Jätteont.
Alla tre spelade teater. Som om de gjort det hela sitt liv. Jag är verligen inte något proffs, men det där var riktigt bra. Och det var inga lätta grejer. Och allt var med sådan perfektionism. Den passionerade kyssen, beröringen, kräkningen, orden, styrkan, smärtan. Jag grät, många gånger. För det gjorde ont, ont på insidan. Det var äkta det jag såg. Och det gjorde så ont i mig. Jag kan inte beskriva. Jag kan inte förklara.
Det var obehagligt sant. Varenda mening, varenda ton. Varenda beröring. Det var verklighet jag såg igår. Ren verklighet. Och det gjorde så ont. Jag blev så imponerad. Mina vänner var borta och istället fanns dessa namnlösa äkta personer.
Saga, Nora, Stina och Sophia. Ni är otroliga personer. Ni kan allt. Jag beundrar er.
Det är det vackraste som jag har sett i hela mitt liv.
Igår var det smärta.
Igår var det äkta.
Igår var det tårar.
Igår var det kärlek.
Igår var det skratt.
Igår var det verklighetens folk.
Igår var jag på teater. Den ägde rum på Sagateatern på Lidingö. Jag hade längtat så länge. Sett fram emot det. Haft lyckoklump i magen. Kunde knappt bärga mig. Det spelade faktiskt ingen roll att det var jätteantarkiskt väder och att tunnelbanan inte gick. Jag var så glad.
Det är mina vänner som var med i teatern. Mina fina underbara. Stina, Saga och Nora. Och fantastiska Sophia har gjort manus och regi. Den kvinnan kommer komma otroligt långt Helt otroligt ( det kommer bli många otroligt i denna text ) att hon 17 år gammal har skapat det som jag fick se igår. Otroligt.
Mina dansvänner bevisade igår att dem är helt kapabla till att göra vadsomhelst. De var så otroligt fantastisk galet duktiga att jag satt och sken av stolthet över att ens veta deras namn. Jag är fortfarande mållös, vet inte riktigt vad jag ska säga annat än att det var fruktansvärt bra. Jag tror att jag i framtiden ska kalla alla tre superkvinnorna ggr 1000. De var mina förebilder förut, nu så är dem liksom något som inte går att ta på. Det som jag tolkade av pjäsen kan jag inte säga, det ligger inom mig och det är min egen tolkning. Men ont gör det. Jätteont.
Alla tre spelade teater. Som om de gjort det hela sitt liv. Jag är verligen inte något proffs, men det där var riktigt bra. Och det var inga lätta grejer. Och allt var med sådan perfektionism. Den passionerade kyssen, beröringen, kräkningen, orden, styrkan, smärtan. Jag grät, många gånger. För det gjorde ont, ont på insidan. Det var äkta det jag såg. Och det gjorde så ont i mig. Jag kan inte beskriva. Jag kan inte förklara.
Det var obehagligt sant. Varenda mening, varenda ton. Varenda beröring. Det var verklighet jag såg igår. Ren verklighet. Och det gjorde så ont. Jag blev så imponerad. Mina vänner var borta och istället fanns dessa namnlösa äkta personer.
Saga, Nora, Stina och Sophia. Ni är otroliga personer. Ni kan allt. Jag beundrar er.
Det är det vackraste som jag har sett i hela mitt liv.
Kommentarer
Postat av: Saga
Jag får ju tårar i ögonen när jag läser det här! <3
Postat av: Nora
Jätte tårögda ögon har jag nu, Lea. Lea, lea fina lea, TACK <3
Postat av: Darling
Käraste Lea, du är fantastisk! Vilka otroliga ord du beskriver min pjäs med. Man kan ju tro att du är en gryende pjäsförfattare:) Du är underbar Lea, en vän! Min vän Lea, med sina vackra ord och sin vackra insida och utsida.
Glöm inte att du alltid har en vän i mig, Lea! Tack igen, för att du kom och för att du kände.
Sophia M
Trackback
