Mrsbok

Jag och min pojkvän som desperat försöker att lära känna varandra bättre kom i en diskussion om att jag är  väldigt artig. Kanske lite för artig. Kan ju säga att efter att jag berättat allt så skrattade han i det jag skulle uppskatta till sju och en halv minut. Jag kände mig älskad.

Jag berättade om när jag var i Spanien och bodde hos en familj och att det en kväll serverades sniglar. Hela släkten var där och jag som svensk flicka var väldigt intressant, jag kan ju säga att jag hade total panik. Förutom släkt-paniken så stod det alltså en stor skål sniglar på min plats när jag kom in för att äta middag. Sniglarna låg i något som såg ut som lera, en del levde, och de hade kvar sina ögon, ni vet de där som rör sig hela tiden. Jag ville verkligen inte äta de där sniglarna och mådde illa bara av att tänka på det. Men tror ni inte jag sätter mig vid bordet, ler och äter upp alla de där äckliga sniglarna. Jag trodde jag skulle spy under hela middagen. Efter den trettionde snigeln tackade jag för maten och sprang till toaletten och kräktes upp alltihopa.

Jag äter allt som serveras hos andra, hemma är jag kräsen, men ingen annanstans. Jag vill ju inte såra någon! Jag dricker aldrig vatten till vardags men om det är det som serveras så dricker jag det. Inget snack om saken. Hur äckligt jag än tycker det är. Om det skulle bjudas på sniglar hemma hos Gustaf så skulle jag äta de och tacka så hemskt mycket efter.

Sådan är jag.