Mrsbok

Nu är det kväll. Eller helt säker är jag inte. Men jag antar det för det är mörkt ute. Tänk hur mycket jag förlitar mig på vädret egentligen. Det känns lite bättre nu. Alla psykologer, kuratorer, läkare och föräldrar säger alltid att man ska ta en dag i taget. "Sätt inte för höga krav, ta en dag i taget och om du klarar det så var glad och tänk likadant nästa dag". Den funkar säkert. Tror inget annat. Men när man har misslyckats 735 dagar och lyckats 4 av dem så är man ganska trött på den där teorin. Jag brukar bara le när de föreslår den för mig. Skrattar inombords och tänker att jaja, det kanske funkar den här gången.

Jag mår inte bra och nu orkar jag inte dölja det längre. Så människor, älskade, vänner, ser det och bryr sig. De reagerar och finns där. Och det är det enda som ger mig hopp i all denna skit. Det låter väldigt dramatsikt när jag skrivr det såhär och Gustaf skulle säga att jag överdramatiserar mitt liv. Men jag vet inte något att sätt att säga det på än såhär. Människor, det finns inga tack som räcker för sms, kramar, kommentarer, klappar, fina ord och tankar.

Jag kanske klarar det. Men bara kanske.