Mrsbok

Jag hatar att vara offret. Jag hatar att vara den som det är så synd om. Jag hatar att vara den som är sjuk. Jag hatar att jag behöver hjälp. Jag hatar att jag inte kan klara allt själv. Jag hatar att dem pratar om mig när jag inte hör. Jag hatar att jag inte har någon aning alls om vad jag ska göra.

Jag var hos skolsyster igår igen. Jag hade en vag förhoppning om att det skulle gå bra. Det gick mycket värre än jag trodde. Nu drar vi in föräldrar, kontaktlärare, lärare, psykolog och rektor. Jag vet att det är bra egentligen. Att dem gör allt för att det ska bli bättre. Men det är jag som ska kämpa. Det är jag som har det jobbiga. Det är jag som får leva med det här varje dag.

Jag är så feg. Jag vägrar visa mig svag. Inte ens för mina närmaste så vågar jag visa något. Kanske skickar sms om rop på hjälp men när dem ringer eller vi träffas så skrattar jag bara bort det. Jag klarar inte av att visa mig svag, och jag hatar det med.

Och snälla, sluta inte att försöka