Mrsbok

Jag har försökt att strunta i det ett tag. Låtsas som att det inte har funnits. Blundat hårt och hoppats på att det ska vara borta när jag öppnar ögonen. När det har kommit har jag inte slappnat av för en sekund. Jag har spänt mig så mycket jag kan och fokuserat på att det ska försvinna. Det är mycket längre nu, mycket längre än förra gången. Och mycket oftare, flera gånger per dag. Förut så hade jag ändå spärrarna, inte i skolan, inte med kompisar, inte med andra, bara hemma och när jag var själv. Så när det kom i skolan för några veckor sen visste jag inte vad jag skulle göra. Det var helt nytt. Såhär skulle det inte vara. Vi hade våra regler och skolan var min. Nu är jag hjälplös vart jag än går. Jag är livrädd. Trots att jag har ignorerat det länge och skjutit bort så kan jag inte längre blunda för det mer nu.  Det har hänt, igen. Och det går bara sämre och sämre. Och det kommer bara att bli värre och värre. Hur svårt ska det vara att kunna vara frisk? Har inte jag haft min del av helvetet redan? Hur ska jag orka en gång till. Det har redan kommit upp tankar om medicin, jag som kämpade så hårt för det. Nu står jag ensam vid ett övergångsställe och vet inte när jag ska gå över. Ingen kan hålla mig i handen och ta bort det här. Jag kan inte få hjälp, och jag hatar det. Efter femte gången trodde jag att det var över. Att jag skulle få kalla mig frisk, kunna säga att jag mår bra. Det varade i två månader. 62 dagar lycka. Frågan vad är det för fel på mig har kommit fler gånger än jag kan räkna men jag har gett upp. Det finns ingen förklaring. Såhär är det, jag är dömd att få må såhär. Nu ska jag in i kampen igen och jag vet inte hur långt jag orkar. Jag är så trött på det här.

Det är tillbaka, och jag kan inte springa ifrån det