Mrsbok

Igår gick mitt knä lite sönder. Igen. För andra gången. Första gången var för två år sedan. Vi dansade till låten "God knows" och i ett attitydhopp så landade jag fel och bara föll ihop. Benet vek sig och det kändes som att knäet vreds 360 grader. Jag var tapper, skulle inte visa mig svag. Det gjorde så ont. Sa bara att jag behövde en liten paus. Attt det var ok. Jag kommer ihåg hur mycket jag fokuserade på att inte gråta. Jag vägrade visa mig svag. Kunde inte riktigt gå på benet. Ringde mamma så att hon kom och hämtade mig. Tog två alvedon. Nästa dag sprang jag runt igen. Att det gjorde lite ont spelade ingen roll. Det blev många alvedon i några veckor. Två till frukost och två st till middag. Vi åkte till massor av läkare, de klämde, kände och röntgade men hittade inget fel. Vi köpte knäskydd och jag tog det lugnare i ett år. Utan när jag inte stod ut och dansade fast det gjorde ont. Ignorerade smärtan. Jag skulle dansa.

I höstas var det bra. Jag var överlycklig. Och så igår. Så hände det igen. Vi brottades, jag tog i allt vad jag hade och plötsligt så kände jag den där otroligt äckliga känslan av att hela knäet går sönder. Det  vreds i 360 grader igen och jag visste exakt vad som hände. Jag föll ihop. I en enda hög. Trodde att jag skulle kräkas. Det gjorde så ont. Aj, aj, aj! Jag skrek. Försökte att le, säga att det var bra. Men den här gången gick det inte. Tårarna bara rann. Det gjorde så ont. Saga kom, lyfte iväg mig till hörnet. Hon behandlade mig som om jag var hennes egna lilla bebo. Gav mig ibumetin och vatten. Det gjorde så ont nu. Förstod att jag var tvungen att ringa efter mamma och pappa. Ringde hem, ingen svarade, ringde mammas mobil, ingen svarade. Paniken som inte fick komma kom. Saga kom och klappade på mig och tårarna bara rann ännu mer. Pappa svarade, jag kunde nästan inte prata, grät bara och han förstod att det var allvarligt. La mig i soffan. Skrek till så fort benet böjdes. Saga hämtade mera vatten. Jag låg ensam på soffan i tio minuter innan pappa kom. Jag grät om möjligt ännu mera och tänkte. Inte nu, inte idag, inte här, dansproduktionen, inte igen, jag orkar inte, vill inte.

Pappa kom, Jag såg att han var rädd och jag grät ännu mera. Orkade inre hålla tillbaka. Försökte sätta på mig skorna, det gick inte. Pappa ville att jag skulle ha mössa på mig, jag sa nej. Saga satte på mig mössan och jag kunde inte göra annat än att le. En puss på handen och vi ses snart. Min lilla hjälte. Satte mig i bilen. Började att åka till akuten. Det gjorde ont. Ringde mamma, grät ännu mera. Fick bita ihop för att inte få panik. Aj, aj, aj. Det fanns inga nära parkeringsplatser så jag fick hoppa på ett ben hela vägen. Det gjorde så ont i högerbenet. Fick stanan efter tio meter och andas. Allt gjorde ont. Kom in på akuten. Det var fullt av folk. Stol för benet. Väntan.

Kom in till läkaren, han klämde och kände. Blev lindad och fick ett par kryckor med reflexer. Skickad till röntgen. Låg på en brits i ett gult rum. Jag hatar sjukhus. Fick panik. Började storgråta bland sjuksköterskor och läkare. En höll mig i handen. Grät ännu mera. De bad mig att ligga still. Blundade hårt. Ville gå därifrån. Det blixtrade så många gänger. Fick vända mig om och om igen. Det tog aldrig slut. Fick äntligen komma ut. Kundes andas. Visade aldrig pappa att jag hade gråtit igen. Jag var i mitt skal.

Fick gå tillbaka till akuten. Tålamodet höll på att ta slut. Jag orkade inte längre. Jag var hungrig, det gjorde ont och jag ville hem. Ny läkare, folk gick in och ut. Jag tittade på bandy på TV:n. Lyssnade på alla andras problem. Blev uppropad. Skakade hand, fick berätta om. Domen kom. Det har gått sönder i knäet, lösa små delar. I mitt knä. Medicin tre gånger per dag. Lindad i minst två veckor. Kryckor i minst en, räkna med två. Ingen belastning förens tidigast en vecka. Om det gör ont om några dagar får man gå och ta en MR-röntgen. Kolla ledbanden. Det kunde dem inte se igår. Om det är fel på dem vågade dem inte ens säga vad som händer.

Fick äntligen åka hem. Det var kallt och gjorde ont. Det är svårt att gå med kryckor i snön. Det tar lång tid och är ansträngande. Kom hem. Gick upp på mitt rum och grät lite till. Kände på knäet. Varför gjorde det ont?! Varför, inte nu, orkar inte igen, har inte tid, har inte ork. Jag har så ont i händerna. Och det har bara gått en dag. Jag blir så trött av att gå i trappor och det gör ont när jag rör benet, biter ihop för det mesta men klarar det inte alltid. Hatar att det går så långsamt för mig och att jag måste be om hjälp.

Men jag försöker gråta glädjetårar, nu får jag åka hiss i skolan. Alla kommer att vilja vara kompis med mig. Och det kommer bli bra, det måste  bli bra.