Mrsbok

Gustaf och jag har varit ifrån varandra i 25 dagar. Vännerna och jag har varit ifrån varandra i 24 dagar. Det har ändå gått snabbt tycker jag nu på planet tillbaka, även om de vissa dagar var en oändlighet kvar. Tänk vad mycket man ändå hinner göra på tre veckor.  Vad har alla mina fina vänner hållit på med. Dem kan ju ha hunnit bygga båtar eller köpt ett litet sommarhus på Irland eller kanske blivit vegetarianer. Ska bli intressant att prata med alla igen. Saknaden då. Jag har hanterat det mycket bättre än jag trodde att jag skulle göra. Mycket bra! Jag tror att saknaden efter Gustaf hade jag verkligen förberett mig för i över en månad och hade gråtit ganska klart innan vi hade åkt ifrån varandra. Sen så har det varit jobbigt, väldigt jobbigt. Jag vill ju vara med honom hela tiden.

Taktiken har varit att försökt att inte känna efter. Försöka att strunta i det. Och så ibland har det blivit jobbigt och jag har känt hålet och tomheten extra mycket och fått bli tröstad av vetskapen att vi skulle träffas, snart i alla fall. Dem få mailen, smsen och det enda telefonsamtalet gjorde att jag fick mer energi och blev gladare och orkade mera. Att få veta att han mådde bra och hade roligt hjälpte mycket. Kompisarna har varit lättare, för jag vet att dem har varandra, att så viktig är jag inte att dem går under om jag åker bort och att dem flesta har jag sett har haft roligt. Men det klart att det också har varit jobbigt. Har ju inte kunnat ringa om det har varit något, eller smsa eller bara träffas. Det behövs. Ska bli väldigt mysigt att träffa alla igen.

Hoppas att jag är brunare än någon av dem i alla fall.