Mrsbok

Vi kramades hårt och länge. Du var förväntansfull och glad. Jag tryckte ner depsperationen och paniken. Du log. Jag höll dig i handen. En sista puss. Bara en till. Ok, sista nu då. Nej en till. Älskling gå inte. Jag följer med dig. Det klart att jag inte stannar kvar om du åker. Du försvann in på tåget. Det gjorde så ont. Jag visste ju att vi skulle ses igen i augusti. Men det var så långt till augusti. Nu var det 15 juni. Jag åkte till USA dagen efter.

Det var så tomt på pendeltåget hem. Jag fattade inte riktigt. Skulle vi inte ses på 50 dagar nu? Vi som setts nästan, nästan varenda dag sen vi blev tillsammans. Det lät läskigt. Jag var rädd. Det klart att jag var. Inte för att han skulle göra något. Det skulle han aldrig. Men kanske för att han skulle glömma. Glömma bort mig.

Det gick ok första dagen. Jag blev glatt förvånad. Jag klarade ju av det bra. Andra dagen var resdag och då var jag så trött orkade inte tänka på att han inte var där. Tredje dagen, New York. Jag började tänka att vad jag saknade att titta på honom. Se vad han gjorde, bli kysst. Ha någon att hålla i handen. Fjärde dagen. Nu var jag ledsen. Nu kändes det. NU saknade jag honom. Han hade mailat när jag kom hem till hotellet. Det var blandat. Han fanns ju, det var skönt att veta. Höra att han mådde bra. Men jag saknaden honom ännu mera. Mycket mera. Började få panik när jag insåg hur många dagar det var kvar. Jag vill vara med honom.

Det är så tomt. Det är det enda jag kan säga. Det känns tomt. Som att jag saknar något. Viktigt. Som att jag inte riktigt kan vara ordentligt lycklig utan det. Jag saknar honom så mycket. Om jag bara kunde få prata med honom, få en kram, en kyss eller sova bredvid honom. Det är det som jag behöver. Jag saknar honom.