Långtlångtborta
Så var har jag varit då? I ett mörkt hål. Det var ganska kallt. Väldigt ensamt och mycket panik. Att jag ramlar ner i svarta kalla djupa hål är ingen överraskning för mig. Jag var bara inte beredd den här gången. Det kom plötsligt. Men man överlever ju. Det gör man faktiskt. Även fast man ibland inte vill eller orkar. Det är inte det lättaste att bara dö. Tro mig.
Just nu så är jag inte i ett mörkt kallt ensamt djupt hål. Då ska man vara glad även för stunden.
Just nu så är jag inte i ett mörkt kallt ensamt djupt hål. Då ska man vara glad även för stunden.
Kommentarer
Trackback