Mrsbok

Idag är det fredag i vecka tio. Det betyder alltså att det är den sista produktionsdagen den här veckan. Till skillnad från alla andra  veckor så känner jag att den här veckan har varit otroligt lång. Jag kommer ihåg exakt vad vi har gjort varje dag. I måndags så var det att hänga ljus, mera ljus, lite till ljus och hänga ljus. På tisdagen så var det också att hänga ljus fram till lunchen ( som var jättekort! ) och efter lunchen börja göra alla övergångar. Och det var ganska många kan jag säga. Jag hade inte med mig någon mat på tisdag så jag var väldigt trött och orkade ganska lite.

På onsdagen så dansade vi från kl 0830-1700 med nästan inga pauser. Allt skulle sättas. Och allt skulle göras om och om igen. Premiären dagen efter kändes ganska långt borta och jag hade så ont i kroppen så jag inte visste vad! Det var blod på golvet efter fötter som var slitna och ibland så flög det armar och ben lite överallt. Men lärarna var faktiskt nöjda på onsdagen som avslutades med att vi gjorde iordning allt och jag stannade till skolan till 2100! Yeah. Sena kvällar den här veckan.

Igår var det torsdag och helt plötsligt så var det genrep med riktiga människor som skulle titta. Nervositeten kom och det gick ganska bra men det blev lite stressigt och småfel i danserna. Det grät folk när vi dansade. Tårarna rann och dem såg så ledsna ut så jag ville bara gå och krama om dem. Jag hade aldrig trott att det skulle bli så, att vår dans kunde beröra, jag kunde hoppas men aldrig tro det. Men längst fram satt våra fina teaterflickor och grät. Jag blev så glad av att se det. Glad för deras tårar.

På kvällen kl 1800 så var det premiär och pga en incident precis innan så stod jag och grät när publiken kom in och trodde aldrig att jag skulle klara av det. Min pojkvän, som jag så snällt bett att inte sätta sig längst fram gör självklart det och då blev det en liten klump i magen. Men det gick helt fantastiskt! Tio gånger bättre än på genrepet och jag kunde njuta den här gången. Tårarna rann även den här gången.  Och det är så fint att se. Hur människorna reagerar när vi dansar. Vi från scenen får se när dem först skrattar åt det, sen börjar trycka sig bakåt mot stolen, hur det börjar tåras i ögonen till att det rinner. Coolt. Att vi gör det där.

Det blev precis som våra lärare så att det skulle bli. Det blev en hel föreställning och en föreställning som jag är så sjukt otroligt stolt över att ha gjort och är med i! Alla, ALLA är helt fantastiska i min dansklass och vi kunde inte ha gjort det bättre på något sätt. Tack tack tack till alla. För ni är bäst. Och tack till alla som kom, utan er är det svårt att ha en riktig föreställning. Nu kör vi fem stycken till och jag ska njuta som bara den.

Igår var första gången som jag var stolt över mig själv för att jag hade dansat bra. Och jag gillar det.


För dem som inte kan läsa, som jag som är halvblind så står det såhär.

Tack fina ES1A dans för Ctrl_Alt_Delete. Naket o vaket. Kom i extas. Fånga benet.
Dem är ju för fina den där Katarina och Sandra alltså.