Mrsbok

Jag tycker så mycket om min lilla lillasyster Elanor. Hon är världens finaste och jag är en sådan stolt storasyster till henne. Hon har blivit så klok på senaste tiden. Hon ska fylla sex år den fjärde juni. Vart har tiden tagit vägen? Min lilla prinsessa är inte liten längre. Och jag känner henne knappt. Hur kan jag bli ledsen när hon mycket hellre vill vara med lillasyster Alice än med mig när Alice faktiskt umgås och leker med Elanor. Fråga mig inte när jag senast lekte med Elanor på riktigt. För det är alldels för länge sedan. Hur kan jag förvänta mig att barnet ska tycka om mig när jag inte ens ger henne lite tid. Och hur många gånger har jag inte sagt att vi ska leka snart eller att jag ska gå ut med henne till lekparken? Jag skäms.

Och hur hemskt är det att när jag får betalt så lekar jag gärna med barn men kan inte offra en halvtimme till Elanor. Jag  borde bli tacksam när hon vill vara med mig och mina kompisar och inte säga åt henne att gå. Mina veckordagar flyger iväg och Elanor är bara någon som finns där. Hon börjar bli stor nu och jag känner henne inte. Och det är ju det som jag vill. Jag vill vara en bra storasyster, hon förtjänar det. Få min uppmärksamhet. Jag ska fixa det. På något sätt få tiden att räcka till.