Mrsbok

Jag måste sluta vara rädd för allting. Det går ju inte.

Och jag dränker mig i Håkan-låter och äter frukost till Sagan om ringen och skrattar åt att Elanor är så fin. Jag tycker om lördagar.

Det är så mycket just nu. Så mycket som händer. Önskar jag kunde säga allt. Jag vet knappt själv. Men jag har blivit sådär trött igen. Trött i kroppen, trött i huvudet. Det är så tungt. Jag vill bara bort. Och så isolerar jag mig. Och vill mest bara gråta, iallafall nu. Jag behöver så mycket just nu, och orkar väldigt lite. Och så tänker jag för mycket. Som vad jag skulle göra om Gustaf försvann. Och så blir jag så ledsen. Och så blir det ssvart. Det finns ju ingenting utan oss. Ingenting. Hur kan det ens göra det.
Älskling är i Rom nu.
Tänker på dig.

Gustaf och jag bestämde oss för att gå på Håkans konsert på Hovet ganska tidigt. Gustaf för att det klart att han skulle och jag mest för att jag undrade hur min käraste kunde älska denna 36-åriga man så starkt. Men sen så kom den nya skivan och jag  blev helst handlöst förälskad och ville inte lyssna på något annat.

Vi sprang förbi alla unga energidrickande tjejer med randiga tröjor och medelålders par som gick hand i hand från tvärbanan och ställde oss i den långa kön in. Jag har aldrig sett Gustaf så, han sa nästan ingenting och kollade att vi hade biljetterna säkert 40 gånger på fem minuter. Det låg filtar och skräp på hela marken och man märkte att folk hade suttit och köat ända sedan morgonen.

Så fort vi kom in så sprang vi ner till ståplatserna och kom nästan nästan längst fram. Det var så fint att se alla människor som var så förväntansfulla och glada, alla hade passat in. Sista halvtimmen innan det började stod jag ihoptryckt mot hundra andra svettiga människor som andades uppåt för att få luft och jag sa åt Gustaf att nu fick han hålla i mig. När Håkan äntligen kom in på scenen var jublet helt galet och alla pressade ihop varandra ytterligare en decimeter. När första låten kom igång så trodde jag en kort sekund att jag skulle dö. Jag var så fruktansvärt arg och irriterad på alla idioter som fanns i publiken och armbågade mig och stog kvar så gått jag kunde. Jag ville väl stå lika långt fram som alla andra och bara för att jag var en liten kort tjej trodde tydligen alla killar att man kunde lyfta bort mig men jag bråkade tillbaks och efter några låtar så var det lugnt. Det klart att det var läskigt ibland men nu i efterhand så skulle jag göra om det.

För. Musiken. Håkan. Magiskt. Kärlek, kärlek, kärlek, kärlek, kärlek. Jag förstod alla som stod och skrek och grät och jag mådde så bra. Varenda låt var fantastisk och jag ville att det aldrig skulle ta slut. Och mellansnacket, älskade Håkan vilken otrolig människa du är. Och när han sa att vi var den bästa publiken någonsin så trodde jag faktiskt på honom. Mot slutet så grät jag på insidan en lång stund tills tårarna rann utanpå också och jag ville för alltid stå där och lyssna på alla fina orden. Applåderna slutade inte och när publiken inte slutade att sjunga och Håkan började spela en gång till och mimade till publiken "nu kan jag inte sluta" så var det så fint och gjorde ont på samma gång inuti.

Efteråt så var jag lyckligare än jag varit på länge. Jag var helt uppfylld av något nytt. Nu så räcker det att jag tänker på det och jag blir så glad. Jag kommer leva på här länge. Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär. Att jag skulle bli helt förälskad i Håkan Hellström och redan nu vilja gå på nästa konsert. Jag vill gå igen och bara sugas in i allt det luddiga underbara och sjunga alla de fina orden. 
Och göra det med Gustaf. Det kan ha varit det mest romantiska.  

Jag vet att jag är mest ledsen hela tiden just nu. Och jag vet att det inte är mycket jag ser positivt på. Sen så går jag inte heller runt (förutom till Gustaf kanske i vissa speciella fall) och klagar på precis allting. Men jag skulle vilja be alla att jag får vara såhär just nu. Låt mig bara vara. Det går över när det går över. Jag orkar inte höra att jag är ännu dåligare för att jag inte ser så fantastiskt positivt på allting och inte bara dansar och glömmer betygen. Låt mig bara vara såhär.
Jag är faktiskt också människa. Och just nu så vill jag bara må bra av att tänka på att jag var på Håkan konserten i lördags och längta till TV-programmen på Kanal 5 när jag kommer hem och skita i allt annat. Det är också bra.

Vi börjar med att säga att jag var på Håkan Hellström konsert igår på Hovet. Åh.

Satt precis och läste igenom allt det som jag skrev i förra november. Jag skrev ju ganska bra! Märkte ganska snabbt att det handlar om nästan exakt samma saker. Kul att jag tänker på samma saker då som nu, jag klagar på stressen över julskyltningarna, om hur mycket jag bodde i skolan och hur trött och ostrukturerad jag var. Dock nästan ingenting om Gustaf. Det är väl skillnaden nu. Tänker inte så ofta på att vi faktiskt blev tillsammans utan att egentligen veta någonting om varandra och inte ens ha blivit kompisar, vad blyga vi var. Och vad stolt jag är över att vi fortfarande är med varandra.
Nu ska jag kramas.

Hej igen. Jag försöker iallafall, så att ni vet.
Idag så förstod jag faktiskt lite av det som hände på matten. F r a m s t e g! Matteprovet är nästa onsdag och jag är faktiskt inte så orolig som jag trodde att jag skulle vara. Det är mer en irritation som jag helst vill bli av med nu. När jag och Erika satt och diskuterade under idrotten, det var såkallat fritt arbete, så kom vi fram till att nu i tvåan så har vi nästan inga bra lärare men att vi inte orkar bry oss som man gjorde i ettan. Då känns det som att allt vi gjorde var att bråka om våra lärare som vi ville byta ut. Nu så får man mer gilla läget och inse att det finns för många dåliga lärare i världen.
Har även kommit på att jag inte ens vet varför jag läser matte C. Har förstått att dem utbildningar som jag eventuellt vill söka till efter gymnasiet inte kräver matte C någon utav dem. Men pappa tycker ju iallafall att det är lite roligt, jag tror fortfarande har en inre dröm om att jag ska gå på KTH som man gjorde. Kommer inte att hända.

Väldigt vad kallt det har blivit ute. Och varför massa slask? Man blir ju bara ledsen. Affärerna har börjat julskylta också och hela Huddinge centrum är fullt av lampor i formationer av stjärnor som sätts upp varje år när det är jul. Men det är ju inte jul än! Läste igår i Metro om den nya julkalendern som ska komma. Det lät inte helt hopplöst, ska även det här året ge det en chans. Det kommer att handla om en familj med lite udda moderna namn, som Ingo, som består av mamma, pappa, dotter,son kärnfamiljen of course. Familjen är trött på stadsliv och köper ett hotell på landet. Det kommer även att finnas med en levande liten gris. Jag hoppas på grisen. 
Håkan på lördag.  

Jag är inte överens med livet just nu. Jag är slut som människa. Det är därför jag är som jag är, om ni undrar. Det brukar ändå inte vara på det här sättet. Det brukar inte kännas på det här sättet. Ibland så går det bra, när man inte känner efter såklart. Och det är inte alltid jobbigt. Jag borde må bra, borde verkligen det. Och det känns som att jag har skrivit för många sådana här inlägg. 
Jag behöver mer, tiden räcker inte. Det räcker inte att ha helg två dagar i veckan. Jag hittar ingen mening med någonting. Och då så blir jag rädd. Och tänker ännu mera. Jag hittar ingen mening med att göra någonting. Jag vill bara åka bort. Sluta skolan. Aldrig i hela mitt liv behöva prestera mera. 
Jag är inte överens med livet just nu. Punkt.  

Idag har vi rensat och städat, pluggat matte och spelat spel, ätit mat och lagat mat. Och varit lite kära. Det ska bli ännu bättre nu. Och tack pappa för att du pluggar matte med mig. Och tack till mamma också, som är bäst.
Undra när jag ska börja skriva långt igen. Får se. Mörkret har sin inverkan.

Avskyr när det inte blir som jag har tänkt mig. Avskyr.

Jag och Gustaf. Det är det som jag har att säga idag.