Mrsbok

Gustaf och jag bestämde oss för att gå på Håkans konsert på Hovet ganska tidigt. Gustaf för att det klart att han skulle och jag mest för att jag undrade hur min käraste kunde älska denna 36-åriga man så starkt. Men sen så kom den nya skivan och jag  blev helst handlöst förälskad och ville inte lyssna på något annat.

Vi sprang förbi alla unga energidrickande tjejer med randiga tröjor och medelålders par som gick hand i hand från tvärbanan och ställde oss i den långa kön in. Jag har aldrig sett Gustaf så, han sa nästan ingenting och kollade att vi hade biljetterna säkert 40 gånger på fem minuter. Det låg filtar och skräp på hela marken och man märkte att folk hade suttit och köat ända sedan morgonen.

Så fort vi kom in så sprang vi ner till ståplatserna och kom nästan nästan längst fram. Det var så fint att se alla människor som var så förväntansfulla och glada, alla hade passat in. Sista halvtimmen innan det började stod jag ihoptryckt mot hundra andra svettiga människor som andades uppåt för att få luft och jag sa åt Gustaf att nu fick han hålla i mig. När Håkan äntligen kom in på scenen var jublet helt galet och alla pressade ihop varandra ytterligare en decimeter. När första låten kom igång så trodde jag en kort sekund att jag skulle dö. Jag var så fruktansvärt arg och irriterad på alla idioter som fanns i publiken och armbågade mig och stog kvar så gått jag kunde. Jag ville väl stå lika långt fram som alla andra och bara för att jag var en liten kort tjej trodde tydligen alla killar att man kunde lyfta bort mig men jag bråkade tillbaks och efter några låtar så var det lugnt. Det klart att det var läskigt ibland men nu i efterhand så skulle jag göra om det.

För. Musiken. Håkan. Magiskt. Kärlek, kärlek, kärlek, kärlek, kärlek. Jag förstod alla som stod och skrek och grät och jag mådde så bra. Varenda låt var fantastisk och jag ville att det aldrig skulle ta slut. Och mellansnacket, älskade Håkan vilken otrolig människa du är. Och när han sa att vi var den bästa publiken någonsin så trodde jag faktiskt på honom. Mot slutet så grät jag på insidan en lång stund tills tårarna rann utanpå också och jag ville för alltid stå där och lyssna på alla fina orden. Applåderna slutade inte och när publiken inte slutade att sjunga och Håkan började spela en gång till och mimade till publiken "nu kan jag inte sluta" så var det så fint och gjorde ont på samma gång inuti.

Efteråt så var jag lyckligare än jag varit på länge. Jag var helt uppfylld av något nytt. Nu så räcker det att jag tänker på det och jag blir så glad. Jag kommer leva på här länge. Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär. Att jag skulle bli helt förälskad i Håkan Hellström och redan nu vilja gå på nästa konsert. Jag vill gå igen och bara sugas in i allt det luddiga underbara och sjunga alla de fina orden. 
Och göra det med Gustaf. Det kan ha varit det mest romantiska.