Mrsbok

Det går. Det är väl så jag ska säga, att det går. Sämre ibland och bättre ibland. Som med allting. Men allt är inte deprimerande. Och, det går. Och eftersom att jag har bestämt mig för att klara det och vägrar att ge upp, har aldrig fattat varför?, så tar jag mig igenom dagarna och andas mycket. Jag kan om jag vill.

Den som jag tycker mest synd om just nu är Gustaf som tvingas leva med ett monster som ändrar humör på fem sekunder. Såhär illa har det verkligen aldrig varit. Ibland så går det bara inte att hälla upp ett glas mjölk. Eller gå att kissa. Eller gå utanför dörren. Då lägger jag mig bara ner. För det går inte. Det är tusen gånger värre att ta ner en tröja och gå nerför trappan än en timmes jazz.
Men Gustaf är bäst och står ut. Och håller mig i handen och säger att det blir bra och att jag klarar det. Utan honom. Ingen vet vad som skulle hända. Jag älskar honom ännu mera för att han klarar av att leva med ett psykfall som mig och ta hand om mig på samma gång.

Tack till alla som kramar mig i skolan och tar hand om mig på bästa sätt. Ni är b ä s t people. Men ikväll är en bra kväll! Jag har dansat afrikansk dans med träningsvärk, en upplevelse alla borde pröva, och återigen slagit rekord i att svettas i mängder.

Och ikväll ska jag sova utan Gustaf. Och jag känner mig så duktig.