Mrsbok

Nytt år och allt kommer att hända. Iår är det önskningar som gäller och inga löften, tror att det kommer gå bättre. Idag har jag slagit mitt sovrekord, ätit pannkakor och gått på bio mitt i natten. Jag vet att klockan är tolv men jag tycker fortfarande att det räknas som 1:a januari 2011.

Fortsätt att kramas så hörs vi imorgon igen.

Hej.
Är det ens någon som läser min blogg längre? Skulle inte bli förvånad om ni inte gör det. Jag vet inte varför det har blivit så mycket paus på senaste. Det har bara varit lite tomt. Och så var det väl mycket i skolan i slutet och sådär. Men nu känns allt mycket bättre igen, iallafall på stressfronten. Så nu är jag glad och tillbaka.
Hoppas allt är bra. Vi hörs snart.
Puss

Nu ska jag handla julklappar med Ewe. Skit i jazzsolot (iallafall just nu). Julklappar är viktigare.

Pussar

God morgon. Jag är i skolan och försöker göra mitt jazzsolo. Det går väldigt dåligt. Ligger mest på golvet. Igår fyllde Erika år, det var nobeldagen och någon vann idol.

God jul.

Det är väl inte så mycket just nu. Varje kväll som jag inte behöver plugga på är jag glad för. Att ens andra halva har mycket och jag inte gör att jag kan krama om honom extra när det behövs. Och det är bra att jag kan göra det. Jag har till och med kommit så långt att det finns en lista över allt som är kvar i skolan innan jul och den är inte lång. Det känns inte så länge tills det är slut på den här terminen. Ettorna gjorde matte A nationella idag. De små stackarna. Allt gick så snabbt i ettan. Och man hann aldrig tänka på att skolan krävde så mycket av en att man inte hann andas. Det hinner man tänka på i tvåan istället.

Och så har jag lite skuldkänslor över att jag sitter och skriver blogginlägg när jag borde göra mitt jazzsolo. Men jag har ont i halsen och alla dagar så går det inte. Så är det.

Och det har faktiskt varit sommar iår också. Och jag åkte dit och hälsade på Gustaf.
Och det hade jag nästan glömt bort. Och så ser man sådana här bilder på fc i december
Och så kom man på att det finns väldigt många fina människor ute i världen.

Det var uppvisning i helgen och A3 dansade så fint så att så känslosam som jag är både grät första och sista föreställningen. De var så duktiga! Och jag har väntat så länge på att få bli danslärare. Och så blir de så bra med världens bästa finaste tjejer. Det blev mycket bättre än jag trodde och dem är bäst. Det var en bra helg. Det är härligt att stå på scen och dansa med C-gruppen. Det har jag ju också väntat på.
Ni är bäst. You know it.

Och jag har aldrig varit så stolt över något.

Nu är jag tillbaka.
Kom precis på att det har ju blivit vinter nu. Och det är lite tråkigt. Och sen kom jag på att jag inte åt ett endaste äpple från våra äppelträd iår. Vad gjorde jag? Annars är de alltid de bästa äpplena. Kanske nästa år då.

Men som sagt. Jag är tillbaka nu.

Fredag idag betyder genrep och massa mys. Ska bli jätteroligt iår. Kom och titta tycker jag, det finns korv i pausen, man kan ju komma bara för det liksom.

13.00 eller 15.30 lördag och söndag i Huddingegymnasiets aula.

Glad tjej.

Jag måste sluta vara rädd för allting. Det går ju inte.

Och jag dränker mig i Håkan-låter och äter frukost till Sagan om ringen och skrattar åt att Elanor är så fin. Jag tycker om lördagar.

Det är så mycket just nu. Så mycket som händer. Önskar jag kunde säga allt. Jag vet knappt själv. Men jag har blivit sådär trött igen. Trött i kroppen, trött i huvudet. Det är så tungt. Jag vill bara bort. Och så isolerar jag mig. Och vill mest bara gråta, iallafall nu. Jag behöver så mycket just nu, och orkar väldigt lite. Och så tänker jag för mycket. Som vad jag skulle göra om Gustaf försvann. Och så blir jag så ledsen. Och så blir det ssvart. Det finns ju ingenting utan oss. Ingenting. Hur kan det ens göra det.
Älskling är i Rom nu.
Tänker på dig.

Gustaf och jag bestämde oss för att gå på Håkans konsert på Hovet ganska tidigt. Gustaf för att det klart att han skulle och jag mest för att jag undrade hur min käraste kunde älska denna 36-åriga man så starkt. Men sen så kom den nya skivan och jag  blev helst handlöst förälskad och ville inte lyssna på något annat.

Vi sprang förbi alla unga energidrickande tjejer med randiga tröjor och medelålders par som gick hand i hand från tvärbanan och ställde oss i den långa kön in. Jag har aldrig sett Gustaf så, han sa nästan ingenting och kollade att vi hade biljetterna säkert 40 gånger på fem minuter. Det låg filtar och skräp på hela marken och man märkte att folk hade suttit och köat ända sedan morgonen.

Så fort vi kom in så sprang vi ner till ståplatserna och kom nästan nästan längst fram. Det var så fint att se alla människor som var så förväntansfulla och glada, alla hade passat in. Sista halvtimmen innan det började stod jag ihoptryckt mot hundra andra svettiga människor som andades uppåt för att få luft och jag sa åt Gustaf att nu fick han hålla i mig. När Håkan äntligen kom in på scenen var jublet helt galet och alla pressade ihop varandra ytterligare en decimeter. När första låten kom igång så trodde jag en kort sekund att jag skulle dö. Jag var så fruktansvärt arg och irriterad på alla idioter som fanns i publiken och armbågade mig och stog kvar så gått jag kunde. Jag ville väl stå lika långt fram som alla andra och bara för att jag var en liten kort tjej trodde tydligen alla killar att man kunde lyfta bort mig men jag bråkade tillbaks och efter några låtar så var det lugnt. Det klart att det var läskigt ibland men nu i efterhand så skulle jag göra om det.

För. Musiken. Håkan. Magiskt. Kärlek, kärlek, kärlek, kärlek, kärlek. Jag förstod alla som stod och skrek och grät och jag mådde så bra. Varenda låt var fantastisk och jag ville att det aldrig skulle ta slut. Och mellansnacket, älskade Håkan vilken otrolig människa du är. Och när han sa att vi var den bästa publiken någonsin så trodde jag faktiskt på honom. Mot slutet så grät jag på insidan en lång stund tills tårarna rann utanpå också och jag ville för alltid stå där och lyssna på alla fina orden. Applåderna slutade inte och när publiken inte slutade att sjunga och Håkan började spela en gång till och mimade till publiken "nu kan jag inte sluta" så var det så fint och gjorde ont på samma gång inuti.

Efteråt så var jag lyckligare än jag varit på länge. Jag var helt uppfylld av något nytt. Nu så räcker det att jag tänker på det och jag blir så glad. Jag kommer leva på här länge. Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär. Att jag skulle bli helt förälskad i Håkan Hellström och redan nu vilja gå på nästa konsert. Jag vill gå igen och bara sugas in i allt det luddiga underbara och sjunga alla de fina orden. 
Och göra det med Gustaf. Det kan ha varit det mest romantiska.  

Jag vet att jag är mest ledsen hela tiden just nu. Och jag vet att det inte är mycket jag ser positivt på. Sen så går jag inte heller runt (förutom till Gustaf kanske i vissa speciella fall) och klagar på precis allting. Men jag skulle vilja be alla att jag får vara såhär just nu. Låt mig bara vara. Det går över när det går över. Jag orkar inte höra att jag är ännu dåligare för att jag inte ser så fantastiskt positivt på allting och inte bara dansar och glömmer betygen. Låt mig bara vara såhär.
Jag är faktiskt också människa. Och just nu så vill jag bara må bra av att tänka på att jag var på Håkan konserten i lördags och längta till TV-programmen på Kanal 5 när jag kommer hem och skita i allt annat. Det är också bra.