Mrsbok

Svårighetsgraden att ta sig ur sängen imorse var 9/10. Jag var dödligt trött, och hade ont i halsen. Det var inte långt ifrån att jag stannade hemma. Men som den kämpe jag är så tog jag och Gustaf mig upp och på rekordsnabbtid så åt vi frukost och fick iochförsig skjuts av snälla mamma men det var ändå starkt jobbat. Vi tog tre tåg innan det sista tåget som gör att man alltid kommer försent. Självklart så var alla norrågende tåg försenade och om vi inte hade tagit det där tidiga tåget så hade vi kommit försent. SL. THE BOTTEN IS NÅDD, GÖR NÅGOT NU. Matten var helt ok och min dryga lärare tyckte att jag skulle börja cykla till skolan i framtiden. Jag log bara. Nu har jag håltimme eftersom att Oddbjörn gympaläraren är på Kreta och lyckas faktiskt att plugga lite. Jag är väldigt stolt. Ska försöka göra något snällt för Gustaf för han har jättemycket plugg just nu.

Idag är det currygryta till lunch. Det är bra mat på Södra Latin. vi behöver inte gå hungriga. Yeay.

Alice har nästan blivit vuxen. Som över en natt känns det som. Hon är så otroligt vacker och duktig på allt hon gör och jag är så stolt över henne. Hon har blivit så stor så snabbt. Hon går redan i sjuan men känns äldre. Hon går på bio med sina kompisar och har sova-över-kvällar med fett många och sköter allt hon gör perfekt. Och hon klättrar och är snäll mot alla. Hon är så duktig.
Och den lilla, som bu är stor. Hon har börjat tänka så mycket själv och säger dem mest underbara sakerna och hon gör mig så glad. Jag saknar henne så mycket när jag inte träffar henne och älskar att krama henne så fort jag kommer hem. Vill ge henne mer tid. Hon ska få det gullungen. Hon är så cool. Och hon börjar lära sig alfabetet.

Dem är fina mina systrar.

Det har blivit höst igen. Typ över en natt tycker jag som inte har varit ute så mycket förra veckan. Vad vet jag, kanske blev det höst redan förra veckan? Och jag har verkligen ingenting emot det. Det är så mysigt ute! Jag vill ha på mig tjock jacka, raggsockor, vantar och mössa. Det ligger fina löv överallt och jag är sugen på att promenera så fort jag går ut. Jag tycker att luften är härlig och det blåster så fint. Jag vet att det blir mörkare nu igen men även det känns faktiskt ganska mysigt. Jag villl att allt ska vara mysigt nu. Jag vill tända massa ljus också. Och dricka te för att man fryser lite, och gå runt med filt i skolan. Jag blir glad av hösten. Jag blev kär förra hösten, även det gör att hösten ligger på plussidan.

Jag ska göra lövhögar och plocka blåbär i skogen och klistra med löv och kastanjer med Elanor. Jag tycker om hösten.

Jag blir fett trött utav alla medicin som jag tar. Så steg ett igår var att ens ta mig upp och ta mig till skolan. Jag lyckades väldigt bra. Att sen vara aktiv på lektionerna vad väldigt svårt. Danslektionen gick bra. Men engelskan. Asså come on. Asså tanten är ju snäll men lär vi oss något? Svar nej. Och min dumma klass kan aldrig vara tysta heller. Tack NOT ES2A. Och sen var det naturkunskap. Jag vet inte vad ska säga om vår lärare. Det första intrycket var att jag tyckte om honom väldigt mycket. Han är väldigt lugn och gullig och trevlig. Och det var skönt att ta allt i så lugn takt. Men igår så sköt han upp vårt grupparbete och bytte labbveckor och allt möjligt. Och jag klarar inte av när saker ändras. Jag får panik. Men han är snäll. Och då ska man vara tacksam. Men då hade jag väldigt ont i halsen så det var skönt att äntligen få gå hem vid fyra. 

Efter skolan gick jag hem till Gustaf och tittade på TV nästan oavbrutet tills kl blev 23. Jag behövde det. Och jag lyckades få i mig Gustafs mammas goda middag däremellan också! Han är bäst Gustaf. Och hans familj är också väldigt bra.

Så alltså. Igår var det ingen bra halsdag men trots det så lyckades jag vara i skolan hela dagen. Det var konstigt och ovant och inte speciellt kul men vad ska man göra. Nästa steg är att börja plugga.  

Hej. Tänkte bara meddela att vi ses imorgon. Jag hoppas att ni har haft en trevlig vecka. Ledsen för den totala frånvaron.

Pusspuss

Imorgon ska jag sövas, få nålar i mig och avbrända, avskurna halsmandlar. Jag ska opereras. Och jag vet att det typ är världens tråkigaste och enklaste och ofarligaste operation men jag är livrädd. Usch vad jag är rädd. Jag är jätterädd för själva operationen och jag är nästan ännu mera rädd för hur ont det kommer göra efter. Alla säger ju att det gör fruktansvärt ont. Och jag kommer vara borta från skolan och dansen i minst en vecka. Bara det innebär stress.
Ni får jättegärna komma och hälsa på mig. Eller skicka ett sms. Eller titta på när jag kräks blod. Jag kommer hem från sjukhuset samma dag iallafall.
Och om jag ska vara ärlig så tycker jag att det ska bli lite sorgligt att ta bort halsmandlarna. Ok, det är bara en bortförklaring för att jag inte vill operaras.

Hoppas ni går och röstar nu.

Det enda jag skriver om i boken är kärlek. Det tar inte slut just nu. Lite frustrerande för jag får verkligen inte ur mig något annat. Det är bara sidor fulla av beskrivningar om Gustaf. Om oss. Och mitt liv som är kärleken. Och jag kommer aldrig behöva sluta skriva om det heller för det är min insperationskälla som finns varje dag. Gustaf fixar allt. Återigen, vad gjorde jag innan honom?

Idag firar vi 10 månader och typ (exakt) 17 dagar. Om någon hade sagt till mig att det skulle bli såhär enkelt för 10 månader och 17 dagar sen hade jag skrattat. Men det är så enkelt.
Med Gustaf.

Jag blir orolig för jag upptäcker att jag trivs med att ha det såhär. Inte sjukdomen men att vara hemma. Ta det lugnt. Ha en eller två saker att göra om dagen. Äta när jag är hungrig, sova lite längre. Titta på film eller TV. Stressen finns inte. Jag förstår bara inte hur jag ska kunna orka komma tillbaka till skolan. Tänk om jag slutar gå dit? Det blir ett helt jullov som jag kommer att vara hemma. Operationen är på måndag, som jag nästan har glömt bort! Jag ska operera bort hlasmandlarna och är livrädd. Efter det kommer jag behöva vara hemma minst en vecka. Och så blev jag sjuk den här veckan och var borta onsdag, torsdag, fredag. Får panik när jag tänker på hur mycket jag missar. Tänker på betygen. Ångest. Usch.

Jag mår iallafall lite bättre idag. Jag är inte lika tung i kroppen och behöver inte snyta mig lika mycket. Jag orkar gå upp och göra mat. Framsteg. Man glömmer hur det är att vara frisk.

Och så blev jag sjuk till slut. Och Gustaf med på köpet. Antagligen för att han pussas så mycket med mig. Det fanns ingen möjlighet att ta sig ur sängen. Det gjorde ont överallt och kändes sådär tungt i hela kroppen ni vet. Jag hade massor av saker att göra idag, viktiga saker som inte kan skjutas upp. Men jag tänker inte tänka på det nu. Mitt mål för dagen är att vara sjuk. Och inte försöka plugga eller göra något annat dumt. Jag är ju faktiskt sjuk på riktigt. Men fy vad jobbigt det är.
Så, Gustaf och jag ligger i sängen, jag tar kisspauser ibland, dricker te, snyter oss hela tiden och producerar slem i halsen. Jag har en teori om att bara för att mina halsmandlar har tagit över i min mun så producerar jag mycket mera slem än en vanlig person med normala halsmandlar. Äckligt.

P.S Igår så köpte Gustaf Håkan Hellströms nya låt "River en vacker dröm" på Itunes och ni skulle sett honom. Han var helt otroligt lycklig. Så gulligt. Det Håkan ger till Gustaf kommer ingen annan kunna ge honom. D.S

P.S.2 Jag har ett till mål för dagen. Att träffa alla mina äckliga snorpapper i papperskorgen från sängen. Mycket svårt. D.S.2

Idag är det ju skolfoto. Jag började redan igår tänka på vad jag skulle ha på mig. Men den planen förstördes ganska mycket när jag insåg att jag den första skoldagen glömde mitt fina älskade halsband från USA i danssalen. Jag hoppas hoppas hoppas hoppas att ingen ond människa har tagit det. Så det blir att ta med sig två klänningar. För att det går inte att ha den ena klänningen utan halsbandet. Helt otänkbart. Men det är inte så viktigt. Har släppt det ganska mycket. Och, andas, min klass har röstat att temat för iår är att man ska tejpa sig i ansiktet. Jag tänker inte ens kommentera. Ibland är det synd att demokrati är demokrati och att halva klassen inte orkar bry sig och har gått innan omröstningen är klar så att det egentligen bara är sex personer som vill det som det slutligen blit. Men glöm att jag tejpar någonting i mitt ansikte. Sen får jag kallas tråkig i två år då men det spelar ingen roll. Det som är tråkigt är att jag vet att dem kommer tvinga mig iallafall.

Det kommer säkert bli ett jättefint kort......N O T..........

Det är tidigt på morgonen. Och min enda sorgliga men tacksamma sovmorgon som jag har under veckan. Jag hade behövt sova en timme till tror jag, jag mår liksom illa och man känner att kroppen inte är redo att gå upp och göra en massa saker. Och jag får inte bli sjuk nu innan operationen. Verkligen inte. Den måste bli gjord. Så att jag inte måste pressa ner alla mackor jag äter.
Papi fyller 40 år idag. Fyra noll. Han ser precis likadan ut. Det känns bra. Han har så stora barn nu. Det går ihop liksom. Och mamma hade verkligen ansträngt sig. Hade köpt mer än en present ( inget illa mot dig mamma ) och gjort massa fina lappar. Blev jätteglad när mamma sa att dem skulle ut och resa snart. Dem behöver det båda två. Vad pappa får av mig ska jag köpa idag efter skolan. Igår fanns ingen tid.

Grattis pappa, älskar dig vet du, och du kommer att för alltid vara bäst på matte.

Det går. Det är väl så jag ska säga, att det går. Sämre ibland och bättre ibland. Som med allting. Men allt är inte deprimerande. Och, det går. Och eftersom att jag har bestämt mig för att klara det och vägrar att ge upp, har aldrig fattat varför?, så tar jag mig igenom dagarna och andas mycket. Jag kan om jag vill.

Den som jag tycker mest synd om just nu är Gustaf som tvingas leva med ett monster som ändrar humör på fem sekunder. Såhär illa har det verkligen aldrig varit. Ibland så går det bara inte att hälla upp ett glas mjölk. Eller gå att kissa. Eller gå utanför dörren. Då lägger jag mig bara ner. För det går inte. Det är tusen gånger värre att ta ner en tröja och gå nerför trappan än en timmes jazz.
Men Gustaf är bäst och står ut. Och håller mig i handen och säger att det blir bra och att jag klarar det. Utan honom. Ingen vet vad som skulle hända. Jag älskar honom ännu mera för att han klarar av att leva med ett psykfall som mig och ta hand om mig på samma gång.

Tack till alla som kramar mig i skolan och tar hand om mig på bästa sätt. Ni är b ä s t people. Men ikväll är en bra kväll! Jag har dansat afrikansk dans med träningsvärk, en upplevelse alla borde pröva, och återigen slagit rekord i att svettas i mängder.

Och ikväll ska jag sova utan Gustaf. Och jag känner mig så duktig.

Det går sådär. Vet inte riktigt. Gustaf håller i mig så att jag inte alltid ramlar. Nästan allt suger. Det är så svårt att vara positiv.
Idag är det släktkalas. Eftersom att vi har missat Ludwigs (fyllde år i april), mammas (fyllde år i maj),  Elanors (fyllde år i juni), min (augusti) födelsedagskalas och för att Alice fyllde 13 förra veckan och papap 40 (!) nästa vecka så blir det gemensamt födelsedagskalas iår. Inte mig emot. Man får ju träffa en bebis. Och pappa bakar tårta. Nu ska jag äta frukost med Gustafs kusiner från Grönahög. Ellen och Amanda är världens mysigaste.

Jag springer runt på Södra Latin som en förvirrad människa som inte vet någonting eller vart jag ska, vilket jag ofta är, men anledningen är faktiskt brännbollsturneringen som är imorgon. Som jag verkligen borde tagga till på. Men som just nu känns ganska ingenting.

Puss

Nä, just nu så orkar jag faktiskt inte. Ingenting. Vill inte. Är trött. Irriterad. Arg.
Det är mitt budskap för idag.

Ha en bra dag.

Gustaf säger att jag hatar allting. Jag säger att jag hatar saker alldeles för ofta. Gustaf säger också att jag överdramatiserar mitt liv. Det stämmer väl iochmed att jag säger att jag hatar en massa saker men att egentligen inte hyser rent hat mot det. Jag säger att jag hatar skolan. Det jag egentligen menar då är att jag hatar stressen och att jag inte får sova på morgonen och får stå ut med vuxna idioter som borde ha valt ett annat jobb ( i vissa fall ). Jag säger att jag hatar när det låter. Jag hatar det inte för det är egentligen en trygghet i sig men jag klarar inte bara av att det låter ibland. Jag säger att jag hatar när det inte blir som jag vill. Jag hatar inte när det inte blir som jag vill det är bara det att jag har sådant otroligt stort kontrollbehov och får ångestkänslor när saker ändrar sig när jag har planerat in det i mitt pressade schema. Jag säger att jag hatar mitt liv. Och det är värst av allt. För det gör jag verkligen inte. För det är ju som att jag skulle hata precis allting som var i mitt liv och det stämmer absolut inte. Jag hatar egentligen inte mycket alls. Kanske ingenting.
Däremot så säger jag det alldeles för mycket.

Och jag frågar mig själv. Ska alla mina helger vara såhär? Jag hoppas nog inte det trots allt. För jag är så trött så trött. Och har ont i mest hela kroppen. Och ändå så har jag sovit bra den här helgen. Det är där mysteriet kommer. Men jag vet varför. Stressen. Detta fruktansvärda fenomen. Det rycker i mina ögonlock igen, det har det inte gjort sen i maj. Jag är alltid i nästa steg. Måste planera allt i varje detalj och hinner aldrig stanna upp, andas, och vara glad. Det är bara förberedelser hela tiden. Och tusen saker att göra och hålla reda på.

Och återigen så frågar man sig själv varför man går gymnasiet? Jag antar att svaret är att det finns inget att val. Tyvärr tänker alldeles för många så.

Jag saknar Saga. Hon är i USA. Hon är inte i skolan och kramar mig. Jobbigt. Men hon kommer hem snart. Tur. Hon är så otroligt saknad av typ, alla.

Du är en av dem coolaste människorna jag känner.

Jag har fattat att det är jobbigt varje dag nu. Att jag kommer behöva andas varje dag och misslyckas då och då och börja om och kämpa. Jag kommer inte tycka om att gå till skolan. Jag kommer alltid att vilja skjuta upp läxorna och råka glömma att sätta alarm och sova en hel dag. Men jag ska försöka. Idag misslyckas jag. Med massor av saker. Men jag ska försöka igen imorgon. Och jag hoppas att det går bättre då.
Men skolan suger ut all min ork. Stressen är fruktansvärd. Jag känner att jag alltid måste skynda mig till något och planera och inte glömma saker hela tiden. Alltid somna med ångesten att jag ska upp tidigt imorgon och dra mig till skolan. Det är jobbigt. Och jag är rädd. För jag har ingen aning om hur länge jag orkar. Det känns som att jag har gått i skolan i flera veckor.
Om man ska vara ärlig så började jag för en vecka sedan och har bara haft fem dagar med schema. Och jag är slut. Ramlar ner i sängen.

Man måste försöka varje dag. Fy vad jobbigt det verkar.

Som vanligt på mina och Gustafs månadsdagar så blir det aldrig riktigt bra. Idag firar vi 10 månader (!) och dagen började med att vi inte ville gå upp imorse för att vi la oss alldeles för sent igår. Inte bra. Vi släpade oss till sist upp och sprang med frukosten i handen till det senare tåget som gör att man kommer till skolan 1-2 minuter sent. ( Det är både förbjudet att springa med frukosten i handen och att ta det senare tåget och komma lite sent. ) När vi väl kommer till stationen och ställer oss på det proppfulla tåget som alltid får mig att tänka att det kanske vore värt att bo i staden för att stå nära trötta,irriterande, stressade människor är den sämsta starten på dagen man kan få.
Tåget går inte. Tåget går inte på fyra minuter. Tåget går inte på tio minuter. Nu börjar min matte. Folk går av tåget. Vi sätter oss. Tåget går inte på trettiofem minuter. Under dessa fruktansvärda minuter har jag sagt allt elakt jag någonsin kan komma på om SL och känner att jag vill gå hem. Tåget åker. Två stationer.
Det enda dem egentligen gjorde var att dumpa av oss i Älvsjö istället. Där ska vi byta till ett annat tåg. Vad är GREJEN?!
Vi sätter oss på det nya tåget och väntar. Det är tjugo minuter kvar på min mattelektion. Frustration. Tåget åker efter tjugo minuter. Vi anländer till stationen efter en timme och åtta minuter. Jag springer in till matten, sätter mig ner och hör Jonas säga att vi ses på fredag. Jag orkar ingenting. Jag är slut. Och jag HATAR SL. Jonas är arg och jag börjar nästan gråta för det var faktiskt inte mitt fel.

Idag är inte en av dagarna som man kan säga till mig att jag ändå borde tänka på hur fantastiskt det är att vi kan åka kommunala tåg. Idag så hatar jag SL.

P.S Det enda positiva var att jag och Gustaf träffade en kille som också heter Gustaf som går i musiktrean i Huddinge som också bor i Huddinge. Nu vet jag ganska mycket om honom. D.S

P.S 2 RULLTRAPPAN I HUDDINGE FUNGERAR EFTER TYP 5 MÅNADERS INGENTING!