Mrsbok

Jag tyckte så fruktansvärt synd om alla som läser c-språk på Södra Latin igår. Det var nationella prov i tre timmar mina vänner! Tyvärr så var jag en av dem som läser c-språk. Jag kan utan att blinka säga att det är den värsta skolupplevelsen jag har haft i mitt liv. Det var F R U K T A N S V Ä R T med stora bokstäver.

Det började med en hörförståelse som hade fått alla invånare i Madrid att fråga vad säger tanten egentligen? Jag körde på uteslutningsmetoden vilket inte kanske är så säkert men vad skulle jag göra? Sen kom läsförståelsen. Här måste jag ta en skrivpaus och gråta en tår. Jag vet inte riktigt om jag har kommit ur chocken ännu. Det var åtta texter och alla var jättesvåra. Jag vet inte om jag har svarat rätt på någon för jag förstod 1/80 av orden. Som sagt, inte så mycket att kommentera där. Efter det härliga mysiga så var det en uppsats kvar och den skrev jag på 25 minuter.

Sen så sprang jag ut och la mig på skolgården i 10 minuter och var så glad att det var över. Jag tycker det var väldigt duktigt av alla som gjorde det där provet. Nu är det iallafall klart.

Igår så pluggade jag för första gången tillsammans med min pojkvän. Det är faktiskt möjligt att inte plugga på 5½ månad. Det är bara mitt fel. Jag har väldigt svårt att ta hjälp när jag plugga även om Gustaf väldigt ofta erbjuder sig. Men så igår, dagen innan nationella ( mer om det hemska i nästa inlägg ) så behövde jag att någon förhörde mig på glosor och grammatik. Och vet ni hur bra killen är på att förhöra eller? Han passade mig precis i förhörsteknik om ni förstår. Och jag lärde mig alltihopa på en halvtimme. Och jag hade så kul! Har nog aldrig skrattat så mycket under ett spanskaförhör. Han gjorde rörelser till alla glosor så att jag skulle komma ihåg och det funkade superbra idag. Och sen bara för att det var kul så slog jag upp lite fler glosor och fortsatte. Och det var liksom så roligt, och det var så lätt att lära sig. Nu ska jag alltid plugga med Gustaf.
Han är bäst min pojke. Bäst.

Nu kan du sjunga denna sång utan att på något sätt behöva känna skuld eller lögn.

Snoriga armar och en randig kind
glömmer aldrig bort min tonårssynd
hemmafester och en stulen bil
jag satt vid fyrisån och döda tid 

Snurra flaskan
jag har aldrig
sanning eller konsekvens
vad vill du veta om mig?
fråga bara
jag berättar vad som helst 

Det var 17 år
17 år i staden där jag växte upp och så
märker du hur fort det går?
och jag var 17 år ville inte va den
som blev kvar 

Jag har slitit ut så många skor
i en stad där ingen längre bor
hjälpte till på min brorsas restaurang
mina vänner ville va som han 

Valborgskaos på stora torget
rackarberget '95
vi bodde högst upp
vad mer vill du veta
jag berättar vad som helst 

Det var 17 år
17 år i staden där jag växte upp och så
märker du hur fort det går?
och jag var 17 år ville inte va den
som blev kvar 

Jag minns det än idag
en vattenfestival
minns att ingen ville åka hem
jag skulle utomlands
jag bytte efternamn
och jag blev en av dom som aldrig kommit hem 

Sen jag var 17 år
17 år i staden där jag växte upp och så
märker du hur fort det går?
och jag var 17 år ville inte va den
som blev kvar

Jag ville inte va den ( jag ville inte va den.. )
jag ville inte va den som blev kvar
jag ville inte va den som blev kvar

Jag var säker direkt. Säker på att det var han. Det var självklart. Inte konstigt alls. Det hade aldrig varit någon annan. Fanns inga frågetecken. Jag kunde inte ändra på det. Det var bestämt. För mig är kärlek mycket. Viktigt. Och jag ger inte bort min kärlek till vem som helst. Jag tror på kärlek. Jag tror att det går. Går att älska samma människa hela livet.
Och han var den som jag skulle älska hela livet, om han ville ha mig vill säga. Vårt första bråk handlade om det. Att du inte visste. Att du inte kunde lova. Jag förstod dig, det var ju mig det var fel på. Hur kunde jag lova efter tre månader att jag alltid skulle älska dig min teaterkille. Jo för att jag visste. För att jag var säker. Jag dömde dig aldrig. Lät dig vara. Sa till dig att det var ok. Hur skulle jag kunna kräva något av dig. Du lovade mig varje dag. Varje dag fick jag ett löfte om att jag var din. Att du tyckte om mig idag med. Du tyckte inte om när jag bad dig att älska mig en dag längre. Du tyckte det lät sorgligt, det var sorgligt. Sorgligt men sant. Men det fick vara så. Det klart att det skulle vara så.

När jag sitter med en grupp människor så blir det ofta att jag sitter tyst och bara iakttar. Inte för att jag är blyg eller så, för det är jag verkligen inte, men bara tittar. Oftast kommer jag fram till slutsatsen att dem är olyckliga. Djup tjej jag är va?
Jag tänker och tänker och försöker att komma på vad jag skulle kunna göra för att det skulle bli lite bättre för dem. Oftast kommer jag inte på något speciellt. Kanske bara finnas där. Sen så tänker jag på vad det egentligen betyder att vara lycklig. Och vem jag är som dömer dessa människor och betygsätter deras liv. Jag vet faktiskt ingenting. Och det gör ju inte mig lyckligare på något sätt faktiskt. Att sitta och tänka på hur olyckliga de är. Inte alls lyckligare blir jag för det.

Idag har det varit en riktigt bra dag. Bättre än på länge. Det är så skönt att komma ihåg att det faktiskt finns hela dagar som är bra. Och idag har det varit jättebra! Hör ni människor? Linnea Berg säger att det har varit en bra dag. Ni ska bara veta vilka framsteg det är. Redan att jag tog mig upp imorse och gick på matten var en seger. Att jag inte förstod något av redovisningen spelade ingen roll.

På lunchen så skrattade jag med mina kompisar och det räckte.

Och sen var det dans. DANS! Jag fick dansa. Och det var helt fantastiskt. Jag var så taggad innan. Har inte dansat sen vecka 10. Det var en sådan lyckokänsla att köra slut på mig själv och att få dansa. Och det gjorde inte det minsta ont i knäet. Efter det hade vi ännu mera dans och för första gången sen jag improviserade så kände jag mig inte dålig. Jag kände mig ok. Jag blev så glad.

Efter klassrådet så planerade vi tvåornas tillbakakaka på riktigt och jag blev så glad över att det äntligen hände! Det kommer att bli bäst. De ska bara veta vad vi ska göra!

Det kändes helt ok att gå hem och plugghysterin kändes ok. Det var sol ute och jag mådde bra.

Vad glad jag är för att idag var en bra dag.

Det var förra hösten. Vi hade tittat på dans. Jag var fortfarande ny. Men tyckte om er så otroligt mycket. Det var kallt. Man såg inte fram emot vintern. Det blev så att du och jag gick och fikade. Jag erkänner, jag var nervös. Det var första gången vi träffades ensamma och jag hade hört så mycket fint om dig. Vi drack te. Som ni och vi alltid gör. Det var mörkt ute. Ljus på bordet. Två soffor. Mysigt. En massa folk.

Det gick lätt. Var inte alls svårt att prata med dig. Ni vet när det flyter. Det flöt med dig. Vi pratade om allting. Verkligen allt mellan himmel och jord som det så ofta uttrycks i böcker. Du var tusen gånger coolare än jag trodde och en sådan fin människa att jag tänkte att dig ska man vara rädd om. Du visste mycket även fast du var ung. Det var så trevligt. Det är inte ofta men med dig så var det så lätt allting. Samtalsämnena tog aldrig slut. Mamma ringde och jag gick till tåget. Du var så himla snäll och följde med mig. Stod och väntade. Pratade mera. Jag var så glad när jag åkte hem. Du gjorde mig så glad. Gör mig fortfarande glad.
Du var precis lika fin som hon hade sagt.

Jag var så glad att jag hade fått träffa dig.

Det fanns gånger då jag blev rädd. Eller egentligen så låg väl rädslan i magen hela tiden. Fast oftast långt in. Dit jag inte ofta gick. Men ibland så öppnades den väskan i magen. Och ut rann all rädsla.
Rädslan för att du skulle försvinna, att något skulle hända. Att jag skulle bli lämnad, ensam. Det är farligt att säga högt hur mycket man hoppas.
Hur mycket jag vet, tror, hoppas att det ska vara vi. Människor runtomkring går runt och bara väntar på att man ska göra slut. Så att dem kan säga att sådär sa hon bara. Det klart att det skulle ta slut som för alla andra. Därför vågar jag inte så ofta säga något. För att alla andra inte tycker om att höra det.
Har en liten önskan att det ska ta slut så att det än en gång är bevisat att riktig kärlek finns inte, eller alltid tar slut. Fast så får jag ju inte tänka? Jag låser in rädslan i väskan så fort jag kan.
Försöker att ta en dag i taget.
Som du alltid säger.
Men jag undrar när jag kommer sluta att vara rädd?

Det har kommit in en tredje person i mitt och Gustafs förhållande

poeter.se

Vi två får ungefär lika mycket uppmärksamhet.

Där i början. Innan man kunde säga att man kände varandra. Det var ju förälskelse, men vi kände inte varandra sådär jättebra. För det tar tid. Ska ta tid. Det var mycket prat i telefonen. Väldigt sent på nätterna. Saknaden fanns redan då. Vi pratade om allting. Inget speciellt och ingenting onödigt. Orden tog aldrig slut.

Det var december. Vid kl 23.56 så kom det. Jag älskar dig. Du sa det. Jag sa, vad sa du? Mest för att försäkra mig om att jag hade hört rätt, och att få höra dig säga det en gång till. Jag hade hört. Pirr i magen. Känslan av kärlek. Jag sa att jag älskade dig också. Hade velat säga det länge. Efter bara några veckor. Jag började älska dig fort. Inte med flit, det blev så. Jag älskar ju dig. Den 7 december, efter en månad och sju dagar med dig så sa du att du älskade mig.

Jag var en flicka älskad av en pojke. Så fint. Så fint. När jag somnade så blev det lite mera bang boom och stjärnor i världen.

Ni säger att jag är så himla envis. Klagar på precis allting. Inte nöjer mig med något. Inte ser vad jag har. Ska göra tvärtemot. Vill förstöra för mig själv. Gör tonårsrevolution.

Jag är envis. Jag klagar på mycket. Jag nöjer mig med mycket. Ser definitivt vad jag har. Gör inte mera tvärtemot än någon annan. Skulle aldrig med mitt friska jag förstöra för mig själv. Tonårsrevolutionen kan diskuteras.

Men.

Har ni tänkt på varför jag är bitter? Varför jag klagar? Har ni tänkt på anledningarna som jag har. Att det inte är så himla lätt. Att det inte har varit så himla lätt.

Låt mig vara envis och klaga. Det är det minsta jag borde få göra.