God morgon
Han tycker om att gå emot rött
Han tycker om att spela tv-spel
Han tycker om att dricka från mjölkpaketen
Han tycker om sin mamma
Han tycker om att bära mig
Han tycker om att sjunga och överdriva
Han tycker om att få frukost på sängen
Han älskar lypsyl, notera rättstavningen denna gång
Han tycker om alla filmer som har fått oscars-priser
Han tycker om att reta mig för hur jag pratar
Han tycker om att kyssas i rultrappor
Och han tycker om mig. Och just nu är de det verkligaste som finns.
-457275
noll
noll
noll
noll
noll
noll
noll
noll
noll
noll
noll
noll
noll
noll
-1
-1
-1
-1
-1
-1
Jag suger.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Jag behöver en paus. Allt jag vill ha är en paus. Snälla kan jag få en paus? Man får ingen paus och kan verkligen inte trycka på paus i livet. Det finns inget utrymme för det. Det är bara att härda ut hur lite man än vill det. Jag behöver en paus. Jag har haft otur, och ingen bryr sig. För dem måste bry sig om sig själva.
Jag vill ha en paus. Nu.
Jag vill lära dig att dansa
Aj, bonk och usch sa det i måndags när jag lyckades ta mig till skolan men satt en halvtimme på toaletten med benen tryckta mot dörren och försökte att andas under mattelektionen. Efter det gick det ännu mera utför. Tre veckors sjukdom som hade tryckts tillbaka med hjälp av alvedon, ipren och en vilja som bestämt att jag inte var sjuk släpptes nu alla spärrarna på och kroppen skrek att jag var sjuk. Efter mycker övertalning, ni förstår man kan inte vara sjuk på Södra Latin, så gick jag hem. Satt ensam i en tågvagn med solen i ansiktet och läste en riktigt dålig bok. I det ögonblicket så tänkte jag att livet är helt bra ibland för vissa.
Sen dess fram tills på torsdag så har jag legat apatisk i en soffa tittandes på allt dåligt som tv någonsin kan erbjuda. Jag har haft så ont i halsen att jag har funderat på hur man på lättast sätt skulle kunna ta bort hela den funktionen utan att dö. Jag hittade ingen lösning. Ångesten har blivit större och större för varje dag men alvedon fungerar mot det mesta och det gör det även mot kortvarig ångest om man vill. Halsen slutade göra ont, febern gick ner och jag tänkte ( lite sorgset ) att jag nog måste återgå till mitt normala liv igen. Icke det.
Efter en tur hos skolsyster blev jag omedelbart skickad till vårdcentral och dit ska jag om en timme. Just nu så känner jag såhär. Det är väl lika bra att ge med medicinen nu istället för att hålla på och älta det. Jag har en pingisboll på varje sida av min hals. Det gör ont om man trycker på dem.
Så, jag sa ju det. O n ö d i g i n f o r m a t i o n. Hoppas att ni har haft en betydligt bättre start på dagen än jag har.
Ta en frukt så känns det mycket bättre
Jag är lost. Vad ska jag göra nu då?
Jag lever

Kanske det
Mina och pappas sjuka idéer
Om man tag en bebis, som min kusin Allan kanske och satte honom i en pulka och filmade när man sätter honom i pulkan och när han sitter där. Och sen byta ut Allan mot en babyborn-docka men inte filma ansiktet och sen putta ner pulkan. Och sen lägga ut det på youtube. Fatta hur många som skulle kolla på det klippet.
Fast nu har jag ju avslöjat hemligheten. Men, vi snackar massor av sidvisningar.
Nästan lika bra som hemma
Bilresan som gick ovanligt lätt och bra ( inga pikar till dem så är hemma ) avslutades med en timmes kareoke där jag visade min familj vad riktig musik egnetligen är. Efter att chocken över Håkan Hellströms röst lagt sig så blev det ett erkännande att det var ju bra musik det där. Men sen så blev der Bo Kaspers orkester och pappa sjöng med hela vägen upp för berget.
Iår så bor vi i nya stugor och vi bor tillsammans med min farbror+fru+fyra barn. Stugan är jättemysig stor och jättefin! Har världens bästa säng kan jag meddela. Fick direkt tankar i huvudet hur mysigt det skulle vara att hyra en sådan här stuga med vännerna, det är 10 bäddar och stort kök, bastu, samlingsrum och kamin. Sen så kom jag på att jag är här med släkten men det är iallafall ok. Men jag är lätt på att åka hit nästa år när mitt knä är bra! Just detm knäet. Jag får ju inte åka skidor. Inte alls. Så jag roar mig med att sitta i stugan och skriva dansanalys. Yeah. Not, jaja. Får spara knäet till dansen. Min släkt är helt ok. Ganska fina. Speciellt barnen. Faset två av kusinerna har liksom nästan blivit stora. De säger saker som "shit" och "skit" slåss och slår en på rumpan väldigt ofta. Kort sagt blivit de huliganer jag så innerligt önskade att dem inte skulle bli.
Vädret suger, jag återkommer inom kort för nu så ropar dansanalysen att jag måste börja.
Visst är jag omtänksam?
Jag har tänkt på hur det skulle vara att bli påkörd eller överkörd av en bil. Lastbil fungerar också. Funderat på hur ont det skulle göra. Stått kvar lite längre i mitten av övergångsställena bara för att känna lite. Nu kommer bilen. Om jag står kvar två sekunder till så blir jag påkörd. Kanske dör jag. Hur känns det att dö?
Det sitter en mamma i bilen, ser stressad ut, bebis i baksätet. Nej, det är elakt mot henne om jag dör. Hon skulle inte må bra av det. Bäst att ta det en annan gång. Jag går över övergångsstället. Hittills så har jag inte hittat någon som förtjänar att köra över mig. Ingen som jag vill ska behöva leva med den skulden. Visst är jag omtänksam?
Du sa att humor löste allt. Jag sa att kärlek löste allt. Jag tror att båda två har rätt. Med dig så fanns det något att leva för, något att tro och hoppas på. Min kärlek till dig. Älskning. Och som vi skrattade. Du var och är killen som skrattar. Mest. Alla dina skämt. Som jag skrattade åt. Det spelade ingen roll hur dåligt jag mådde när jag kom till dig. Du fick mig alltid att skratta. Alltid. Du är glädje. Vi skrattar och vi älskar varandra. Vad mer behöver man?
En räddning i vardagen
Förtjusning blandat med avsky
Jag vill cykla
Intressant dag

För såhär är det på varje danslektion
Här tvivlar man inte
Om det här var facebook vet jag att ni skulle gilla.
Jag får solen i mina ögon
På pendeltåget så var det som att jag åkte med helt nya människor. Massor av negativ energi som brukar finnas var borta och istället som fick man både leenden och skratt. Människor mår bra av våren. Jag har saknat våren. Mer än jag visste. Åh vad jag har saknat våren.
Nu ska det vara vår, alltid.
Jag tackar asfalten
Jag har fått danselidansa hela tiden
Jag har skrattat superdupermycket
Jag har fått världens finaste presenter
Jag har fått blommor
Jag har pussats
Jag har fått se asfalten

Mitt knä har hoppat igen
Jag är sjuk och väldigt förkyld
Någon har snott mitt smink
Jag har gråtit floder
Ätit dåligt
Sovit dåligt
Förstört min kropp
Ja men vad säger ni? Ska vi säga 1-1 i matchen?
Finns det mera tejp?
Igår så hade vi två st föreställningar och på den sista så hoppade mitt knä igen. Jag fortsatte att köra. Jag orkar inte skriva om det. Orkar inte tänka på det. Men det är ingen risk att jag glömmer bort det för det gör så himla ont när jag går så det är omöjligt att glömma bort. Att jag hade mensvärk och var förkyld var bara en bonus.
Jag kommer att sakna CtrlAltDelete så mycket så mycket.
Jag vill tänka positivt
När ska jag få helg då? Typ aldrig känns det som.
Internskämt för alla på Södra
Jag tycker det var jätteroligt. Dock såg typ ingen beviset för dem åt mat, men jag tog in råttan i råttan.


E S 1 A









Vi var very happy
Det står älska på mitt vänstra lår
På onsdagen så dansade vi från kl 0830-1700 med nästan inga pauser. Allt skulle sättas. Och allt skulle göras om och om igen. Premiären dagen efter kändes ganska långt borta och jag hade så ont i kroppen så jag inte visste vad! Det var blod på golvet efter fötter som var slitna och ibland så flög det armar och ben lite överallt. Men lärarna var faktiskt nöjda på onsdagen som avslutades med att vi gjorde iordning allt och jag stannade till skolan till 2100! Yeah. Sena kvällar den här veckan.
Igår var det torsdag och helt plötsligt så var det genrep med riktiga människor som skulle titta. Nervositeten kom och det gick ganska bra men det blev lite stressigt och småfel i danserna. Det grät folk när vi dansade. Tårarna rann och dem såg så ledsna ut så jag ville bara gå och krama om dem. Jag hade aldrig trott att det skulle bli så, att vår dans kunde beröra, jag kunde hoppas men aldrig tro det. Men längst fram satt våra fina teaterflickor och grät. Jag blev så glad av att se det. Glad för deras tårar.
På kvällen kl 1800 så var det premiär och pga en incident precis innan så stod jag och grät när publiken kom in och trodde aldrig att jag skulle klara av det. Min pojkvän, som jag så snällt bett att inte sätta sig längst fram gör självklart det och då blev det en liten klump i magen. Men det gick helt fantastiskt! Tio gånger bättre än på genrepet och jag kunde njuta den här gången. Tårarna rann även den här gången. Och det är så fint att se. Hur människorna reagerar när vi dansar. Vi från scenen får se när dem först skrattar åt det, sen börjar trycka sig bakåt mot stolen, hur det börjar tåras i ögonen till att det rinner. Coolt. Att vi gör det där.
Det blev precis som våra lärare så att det skulle bli. Det blev en hel föreställning och en föreställning som jag är så sjukt otroligt stolt över att ha gjort och är med i! Alla, ALLA är helt fantastiska i min dansklass och vi kunde inte ha gjort det bättre på något sätt. Tack tack tack till alla. För ni är bäst. Och tack till alla som kom, utan er är det svårt att ha en riktig föreställning. Nu kör vi fem stycken till och jag ska njuta som bara den.
Igår var första gången som jag var stolt över mig själv för att jag hade dansat bra. Och jag gillar det.

För dem som inte kan läsa, som jag som är halvblind så står det såhär.
Tack fina ES1A dans för Ctrl_Alt_Delete. Naket o vaket. Kom i extas. Fånga benet.
Dem är ju för fina den där Katarina och Sandra alltså.
Alla får plats
Tripping out, spinning around,
I'm underground, I fell down
yeah, I fell down
Is this real?
Is this pretend?
I'll take a stand until the end
Jag vill vara Alice i underlandet.

Bara för mig
Från a la bok
Jag är precis som en biofilm
Varsågoda att titta
Det kostar 95 kr för två timmar
Det är inte synd om mig. Så att alla har det klart för sig. Det är verkligen inte synd om mig. Inte på något sätt. Och om någon skulle läsa det här så vill jag att du ska tänka på rosa hästar, regnbågen och päronglass. Det här är inte depressivt alls. Så tänk på hästarna och le mycket. Det är inte synd om mig.
Bara för mig
Från a la bok
Jag är precis som en biofilm
Varsågoda att titta
Det kostar 95 kr för två timmar
Det är inte synd om mig. Så att alla har det klart för sig. Det är verkligen inte synd om mig. Inte på något sätt. Och om någon skulle läsa det här så vill jag att du ska tänka på rosa hästar, regnbågen och päronglass. Det här är inte depressivt alls. Så tänk på hästarna och le mycket. Det är inte synd om mig.
För det är produktionsvecka för ettorna!
Torsdagen innan sportlovet så riggade vi ner allt ljus i danssalen. Efter att ha stått uppe på mördarstegarna några gånger så var det helt ok. Det blev så på riktigt då. Att nu har vi börjat. Katarina har delat ut världens seriösaste schema och jag är livrädd vad hon kommer hitta på. Jag känner att jag kommer vara helt borta den här veckan och kanske återgår till mitt normala beteende tidigast vecka 11. Det är så mycket som ska fixas nu! Och det är så många som ska komma och titta.
Here we go ES1A!
Jag säger det än en gång, jag är livrädd
Spola tillbaka gånger fyra

Förlåt Ewe, I had to.
Samtal mellan stockhom och berlin
- Hej älskning hur är det?
- Bra! Det är jättebra i Berlin. Vill nästan inte åka hem.
- Vad bra att du har det kul.
- Du, jag har gjort en grej.....
- Vadå?
- Jag har tatuerat mig.
- HAR DU TATUERAT DIG?!
- Ja!
- Vad har du tatuerat.
- En hund typ, vid fotknölen.
- En hund.......ok.....
- Den är jättefin ska du få se!
- Det tror jag med.
- Vi ses imorgon, saknar dig.
- Saknar dig med. Puss
Mammas reaktion. Har tatuerat en HUND?
Nu ska jag åka till Arlanda och hämta min pojkvän som numera har en hund tatuerad på foten.
Kl 1306
Som för ett år sedan








PUSS
Saknaden efter Gustaf
Att man kan få vara såhär lycklig. På riktigt. Inom mig skulle en liten röst säga att det här kanske tar slut snart. Jag lyssnar inte på rösten. Inte när jag är med dig. Nu betyder du allt. Ingen dag utan dig. Ingenting utan dig. Det är ju vi nu. Vi skulle ta töntiga mobilbilder och jag skulle säga att dem här ska vi visa för våra barn sedan. Jag pratar alltid om våra barn. Du tycker jag är besatt av barn. Men låter mig hålla på. För du säger att du älskar mig. Flera varv runt jorden får jag höra.
Sen skulle du säga att du var hungrig och att jag aldrig ger dig mat. Jag skulle skratta ännu mera. Säga att jag glömmer ju bort. Och att vi ska gå ner, snart. Du har hört snart förut och försöker sura lite. Då går jag fram och pussar dig, rakt på munnen, håller dig i handen och säger att du är bäst. Sen så berättar jag om vad jag har gjort under dagen medans du sätter på dig lepsyl för artonde gången den här timmen. Jag retas. Kommer du ihåg när jag tog ditt lepsyl och du gick och köpte ett nytt på rasten. Lepsyloman. Kram. Länge.
För det här ska inte ta slut. Kom hem nu.
Utan dina andetag
Rulltrappan fungerade inte idag. Golvet var blött, nytvättat antagligen. Han som brukade sitta och spela dragspel på höger sida i tunneln sitter inte där. Han som jag brukade le lite åt varje morgon men aldrig ge pengar till. Går alltid förbi lite fortare när jag går förbi honom. Som för att slippa skulden. Tittar mig omkring mycket noggranare nuförtiden. Vill få in så mycket som möjligt. Vill se allt. Tror att livet betyder mer då. Att det ska finns någon mening bara jag ser allting.
Hittar saker som jag inte har sett förut. Små utrymmen, fläckar på väggarna, hål i kläder, blickar mellan personer, mönster på plånböcker, suckar i mobiltelefoner, registreringsskyltar, alltid försöka komma ihåg så många som möjligt. Jag känner mig som en liten spion som försöker att hålla koll på allting. Jag tycker om känslan att jag är på uppdrag. Att jag är utskickad för att se allt i hela världen. Det känns bra. Som att jag vore speciell. Älskar att känna mig speciell.
Jag tänker på dig idag också. Är påväg hem nu. Efter att ha varit med dig i två timmar och trettioåtta minuter. Jag räknade varje minut. Du tycker om mig. Du sa det idag igen. Varje stavelse upprepas gång på gång i mitt huvud. Jag tar trappan till höger iställer för den till vänster. Man ska passa på att leva farligt när man kan.
Lyckorus
TACK TACK TACK TACK för alla fina kommentarer om det från boken. Blev alldels varm inombords. Vill lägga ut allt som jag skriver på bloggen men då blir det ju ingen överraskning! Blev så glad att någon annan tycker det är bra så nu skriver jag hela nätterna. Insperationen flödar. Verkligen, tack så mycket. Mamma sa att jag alltid kräver bekräftelse, ja kanske, men tack tack för bekräftelsen då!
Nu när jag har kommit en bit i boken så har jag tagit steget att bestämma mig för att det blir en bok baserad på mina erfarenheter. Det var för svårt att ändra allting och det känns bra att det ska handla om mig. Men det är så svårt! Nu skriver jag plötsligt på ett helt annat sätt. Och hur vill jag att allting ska vara. Det finns så många olika sätt att skriva på. Men just nu så skriver jag allt som kommer och så får vi se vad som händer sen.
Tack för kommentarerna åter igen. Kärlek till er.
När blev du så stor?
Och hur hemskt är det att när jag får betalt så lekar jag gärna med barn men kan inte offra en halvtimme till Elanor. Jag borde bli tacksam när hon vill vara med mig och mina kompisar och inte säga åt henne att gå. Mina veckordagar flyger iväg och Elanor är bara någon som finns där. Hon börjar bli stor nu och jag känner henne inte. Och det är ju det som jag vill. Jag vill vara en bra storasyster, hon förtjänar det. Få min uppmärksamhet. Jag ska fixa det. På något sätt få tiden att räcka till.






För idag ska det bli en bra dag
Jag ska maila idag
Jag ska göra hemlisar
Jag ska städa
Jag ska skriva skriva skriva skriva på boken nu när jag har tid
Jag ska umgås
Jag ska smsa
Idag ska det vara en produktiv dag.
In my head
Just nu har jag lyssnat på tre stycken olika låtar i två dagar. Repeat. Bra ord. Jag gillar. Om och om och om igen.
Fireflies med Owl City
Gustaf mimar till den här låten och det är det absolut gulligaste roligaste jag har sett i hela mitt liv. Och den är fin.
Something Pretty med Patrick Park
För att det är min och gustafs senaste låt som är vår. Jag saknar honom så himla mycket.
En vanlig dag av Ulrik
För att Ulrik är the man och det är sagas och stinas låt. Och min!
Jag skäms alldeles för mycket
Jag håller på att skriva en bok. Har gjort länge. Aldrig vågat visa för någon. Tänkte att jag skulle visa lite. Så kanske någon kan kommentera så att jag får någon uppfattning. Jag tror att alla kan skriva böcker. Därför försöker jag.
"Du är den sötaste flickan i världen. Tack sa jag och trodde inte ett skit på det. Som att jag skulle vara söt. Jag vill inte vara söt. Jag vill vara vacker och snygg. Söt, hamstrar är söta. Jag vill inte vara söt. Låter som att jag är ett offer. Som inte klarar av saker själv. Jag är inget offer. Hör du det? Inget offer."
Den första meningen är såhär.
"Rulltrappan fungerade inte idag."
Nu har jag varit jättemodig.
Våffelkalas





Nej. nej. nej. nej. nej.
Nu nu nu nu nu nu.
Förtjusande

Jag kräver närkontakt
Smsade med Paris-flickorna för två timmar, snart landar dem i Paris. Jag är jätteavundsjuk nu! Just nu tycker jag att mitt liv suger bara för att jag inte har något europeiskt land att åka till. Fick iallafall fina sms från flickorna som har lovat att tänka på mig.
Var på centralen för en timme sen. Med min pojke. Fyra månader idag. Han har åkt ifrån mig! Fick inte ens sova med honom inatt. Fick vara med honom i cirka 11 minuter innan flygbussen gick. Fy vad jobbigt det var! Ville aldrig att det skulle vara sista pussen. När han gick kändes det bildligt talat som att någon tog med sig en stor fet del av mig. Fick ett sms 30 sekunder senare att han saknade mig. Det är plågsamt. Att vara utan varandra. Kan man bli beroende på 4 månader? Svar JA. Jag saknar honom så mycket att det gör ont i kroppen. Vill bara lägga mig i en hög och vakna på fredag när han kommer hem. Vi är kära. Så himla kära.